Biennalen är inte vänsterpolitisk så jag hade inga förväntningar på att det socialistiska jämlikhetsperspektivet skulle finnas med. Men snart fick jag en känsla av att biennalen inte ens har koll på de grundläggande begreppen. De flesta förknippar sekularismen med den sekulära staten. Det är också det enklaste begreppet att definiera. Den sekulära staten är inte religiös, men inte heller ateistisk. Genom sin religiösa neutralitet är den istället en garant för religionsfrihet. Den sekulära staten ses också som en förutsättning för demokrati. Utan en sekulär stat är det svårt att hävda yttrandefrihet och andra grundläggande friheter och rättigheter som krävs för att en demokrati ska fungera.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ett bredare begrepp är det sekulära samhället. Här kan begränsningen av det religiösa vara mycket mer långtgående eftersom det då inte bara handlar om statens förhållande till religionen. Den sekulära humanismen är till exempel en livsåskådning som aktivt tar avstånd från religiösa trosuppfattningar som sådana.
Biennalen verkar egentligen vilja avgränsa sig till en diskussion om den sekulära statens roll, men använder begrepp som sekularism vilket, i likhet med det sekulära samhället, kan vara mycket mer långtgående. Även begreppet sekularitet används utan att förklaras...
Tyvärr verkar biennalens förvirring gå djupare, vilket visar sig i presentationen av filmen On the Good Earth (På den goda jorden) av Basim Magdy. Filmen handlar om Apollo 8, första bemannade farkost att nå månen. Det skedde på julafton och tv-sändes. Sändningen avslutades med att astronauterna läste de tio första raderna ur Bibelns skapelseberättelse. NASA stämdes och uppmanades att förbjuda de statligt anställda astronauterna att utöva sin religion i rymden. Enligt biennalen skildrar filmen ”den märkliga situationen i att som sekulär princip hänvisa religiöst utövande till den privata sfären (...)”
NASA är USA:s federala myndighet för luft- och rymdfart. Även i den enklaste och mest självklara definitionen av den sekulära staten är statliga myndigheter neutrala i religiösa frågor. Varför skulle det vara märkligt att tvinga astronauter att i sin myndighetsutövning vara religiöst neutrala? Biennalen pekar själv på fördelarna med att särskilja religion och stat: rätten till sexuell frihet, samkönade äktenskap, social jämlikhet och yttrandefrihet.
Inom högern är den här förvirringen vanlig. De har inga problem med att förstå vikten av den sekulära staten när diskussionen rör islam. Men när diskussionen rör kristendomen är förståelsen mindre. Tradition och kulturella rötter blir plötsligt viktigare när det exempelvis handlar om skolavslutningar i kyrkan. Vi inom vänstern har dock inte råd med en sådan förvirring. Utan en sekulär stat finns inte förutsättningar för den jämlikhet vi eftersträvar.
Vi måste dessutom gå längre än att bara försvara den sekulära staten. Jämlikhet kräver att vi utnyttjar våra rättigheter inom den sekulära staten och kritiserar religionen. För empirin är öronbedövande. Där religioner får makt att definiera hur människor ska forma sina liv frodas reaktionära samhällen. Det spelar ingen roll om det rör sig om den kristna högern i USA, katolska kyrkans inflytande i till exempel Latinamerika, den hinduiska nationalismen i Indien, buddisternas människorättsbrott i Burma eller islamska prästerskapet i Iran. Jag vet att religion är ett ytterst komplext fenomen och att det kan finnas exempel som inte är reaktionära. Men i verkligheten utgör eventuella progressiva exempel en så försvinnande liten del att de, om de finns, måste ses som slumpmässiga.
I kampen mot diskriminering verkar det lätt att förväxla religionskritik med personlig diskriminering. Göran Rosenberg gör det när han hävdar att kritik mot omskärelse av småpojkar är ett angrepp på religionsfriheten. Begreppet islamofobi är ett annat exempel. Det ska beteckna motsvarigheten till antisemitism, alltså hat mot judar. Men islamofobi betyder inte hat mot muslimer utan ordagrant rädsla för islam. Fobi kan definieras som en obefogad rädsla. Rädsla för religioner och deras påverkan på samhället är inte obefogad. Den som påstår det är både historielös och blind inför sin omvärld.
Vi behöver ett annat ord än islamofobi för hat mot muslimer så att skillnaden mellan hat mot enskilda och religionskritik blir tydlig. Vi behöver religionskritik för att samhället inte ska utvecklas i en reaktionär riktning. Religionerna får inte ta tillbaka den makt som vi med hjälp av den sekulära staten lyckats få under demokratisk kontroll. Den sekulära staten möjliggör både religionskritik och bekämpandet av hat mot individer.
Den sekulära staten ger troende samma möjligheter som andra att få bli till exempel barnmorskor, men den ger inte barnmorskor rätt att vägra utföra aborter med hänvisning till religion. Den ger dig rätt att tro på judendom och islam, men inte per automatik rätten att skära i barns kön. Den ger dig tillgång till museum oavsett religiös tro, men inte rätt att ta bort det du anser kränker din religion. Den ger troende samma rätt som andra att bli astronauter, men inte rätt att använda denna statliga tjänst för att predika sin religion.
