Kan man kalla främmande tanter för hora utan att det händer någonting? Och om jag lägger mig här på golvet och skriker det högsta jag kan, får jag äntligen det där godiset då? Vad händer om jag slår Pelle på käften?

Minns ni vad Astrid Lindgren sa? ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt.” På min dotters skola har man skrivit ut detta citat på stort papper och hängt upp det på väggen i korridoren. Fint… Men gör det det? frågar jag mig. Är kärlek verkligen allt som behövs? Slutar mitt barn att bete sig illa om jag kramar på henne lite?

Häromdagen när jag åkte buss hem från jobbet stod två barn upp på sätet framför mitt. De härjade och skrek och kladdade glass på fönsterrutan. Tillsammans med dem satt vad jag förmodar var deras mamma och pratade i mobiltelefon. Hon verkade totalt obekymrad över att jag när som helst skulle få en kula vaniljglass i ansiktet. Vid något tillfälle tittade hon på mig och log på ett sådant sätt som man ler på när man är stolt över sina barn. När man tycker att de är så himla gulliga och tar för givet att hela världen ska tycka detsamma.

Ursäkta mig, men det är inget gulligt alls över barn som beter sig som ohanterliga monster och föräldrar som inte gör något åt det.

När de är tre, fyra, fem år kan de kanske komma undan med det. Men sen då? Tror ni på fullaste allvar att ”kärlek och ännu mera kärlek” kommer att göra era barn till fungerande vuxna?

Att uppfostra barn är inte lätt. Så fort ungen kommer ur en jobbig ålder kommer han in i nästa. Som förälder står man ibland gråtfärdig och känner sig maktlös inför det man står inför och då är det absolut frestande att säga upp sig och slingra sig från ansvaret. Problemet då är att du ökar risken för att det är ditt barn vi får läsa om i tidningarna när någon har stuckit kniven i en exflickvän eller bränt någon med strykjärn på en nollning. För barn behöver kärlek, men barn behöver också fasta regler att förhålla sig till, något jag insett att skrämmande många barn inte har.

Ta ditt ansvar. Visa dina barn hur man beter sig. Visa mina barn det när det behövs och jag inte är där.
Ge era barn hur mycket kärlek som helst men tro inte på att bara kärlek räcker. Jag är så innerligt trött på att se slapphänta föräldrar.
Jag påstår inte att mina barn alltid beter sig oklanderligt, men jag påstår att jag inte tänker sluta försöka forma dem till bra människor. Jag älskar mina barn med all kärlek mitt hjärta rymmer, jag kommer aldrig att lämna dem, jag kommer alltid att finnas här för dem och just därför kommer jag också fortsätta att vara jobbig och jaga dem med blåslampa.

Jag antar att flera av er som läser detta tycker att jag är en surkärring. Det gör mig ingenting, för jag antar också att ni som tycker det vet med er att det är precis er den här texten handlar om, och är det så har jag nått dit jag ville.  

Jenny Leppänen