För det första så var det årtiondet som började i sviterna av en ekonomisk kris som världen inte lärde sig något av. I en rapport från tankesmedjan New Financial sammanfattades läget, tio år efter krisen, med att ”det är förvånande hur lite som har förändrats”. Detta trots att många efter krisen utropade slutet för den otyglade finanskapitalismen. Den globala skuldsättningen är idag större än innan finanskraschen, till stor del på grund av hushållens ökade belåningsgrad. Det stora globala företagen betalar också mindre i skatt än innan krisen. Ekonomierna har dopats av noll- eller minusräntor, en extrem penningpolitik som blivit det nya normala.

Man kan också beskriva 2010-talet som ett påfallande antidemokratiskt årtionde. Vi såg teknokrater diktera politiken i det krisdrabbade Sydeuropa, tvångsprivatisera gemensamma tillgångar och skära i pensioner och socialförsäkringssystem. Vi såg allt flera högerauktoritära ledare komma till makten och i spåren av dem en gradvis avdemokratisering. En avdemokratisering syntes också där marknaden drog fram. När utbildning, vård och omsorg blir till varor på en marknad blir vårt enda sätt att påverka genom konsumentmakten.

Men valfrihet på en marknad är inte detsamma som demokrati och konsumentmakten fungerar inte jämlikt. I Sverige var 10-talet välfärdsprofitörernas årtionde. Under 2010-talet har vinsterna som ägare kan ta ut ur välfärdsföretag ökat kraftigt. Ökningen ligger på närmare 70 miljarder eller 88 procent. Och politiskt har frågan slutligen begravts i och med januariavtalet.

Men mer än något annat präglades det svenska politiska 10-talet av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fortsatte sedan med en så gott som obruten tillväxtkurva. Deras problemformuleringar och retorik smittade också av sig på andra partier och på mediers val av vinklar och bevakning.

SD:s väljare kom från olika håll, men många kom från socialdemokratin, som under årtiondet krympte allt mer. En av de bättre självkritiska insikterna om vad detta berodde på kom redan i en bok som släpptes 2010. I boken ”Fult folk”, av Linnea Nilsson och Emil Schön resonerar socialdemokraten Andreas Schönström så här:

”Vi har vunnit i varenda val i femtio år. Varför? Jo, för att i varje valrörelse har vi ställt oss i opposition och sagt att det här är inte bra. Vi är inte färdiga med det här samhället. Även om vi har styrt har vi gjort det i opposition. Tills en dag. Helt plötsligt var allt så jävla bra, vi var färdiga. 1991 sa vi att nu kan inte välfärden bli bättre. I slutet av nittiotalet var budgeten i balans och allt var frid och fröjd. Men vi blir aldrig färdiga, ska aldrig bli färdiga.”

2010-talet var ett årtionde som inleddes med den arabiska våren och Occupyrörelsen, och som avslutades med de breda folkliga resningar vi nu ser i en rad länder. Klimatrörelsen växer sig allt större. På hemmaplan bubblar det i en välfärd som drivits på svältkost samtidigt som den åderlåtits av privata intressen.

När vi under 2020-talet ställer oss på axlarna av dessa rörelser, och drar lärdom av dem, finns ingen gräns hur långt vi kan nå. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.