Nu handlar det inte längre om att få upp arbetstiden på agendan. Det är redan vår tids stora fråga, och den kommer bara att växa inför valet 2026. Men det handlar fortfarande om människorna: de som inte orkar göra något mer än att jobba (om ens det).

Det ironiska är att de mest högljudda motståndarna till arbetstidsförkortning knappast är de som jobbar hårdast idag: Timbroiter, det vill säga kontorsarbetare med flextid.

När Fredrik Boltes i P3 tog till det enkla men roliga greppet att ringa till tjänstemän efter klockan 16 var det ingen som svarade. Inte konstigt att kontorsnissarna inte slåss för kortare arbetsdagar när det, för dem, redan är verklighet.

Nu har frågan tagit sig till frontlinjen tack vare Vårdförbundets strejk. Ett av fackets krav är minskad arbetstid. Det är inte mycket de ber om: 75 minuter i veckan. Jag känner: Herregud, ge dem bara 75 minuter. De ger oss allt och lite till och vi har inte råd att förlora dem.

Det som måste hända nu är att S gör arbetstiden till valfråga 2026. Framgången för de rödgröna partierna i EU-valet var ett välkommet avbrott i det utdragna politiska mörkret. Nästa glädjeämne kan vara kortare arbetstid.

Ett sorgeämne, däremot, lär bli den eskalerande personalbrist – och personalslitage – vi kommer få se om vi inte minskar arbetstiden. Då, och inte när personalen strejkar för bättre villkor, kan vi prata om samhällsfara.