Nästan en halv miljon svenskar är arbetslösa. Inte sedan finanskrisen har så många varit utan jobb. Det är ofta förknippat med skuld och skam. Men om du läser det här och känner igen dig så är du inte ensam. Många har blivit drabbade och varslade. På det får du lägga höjda räntor, hyror och priser på matvaror. Inte konstigt att man drabbas av ångest.
Sverige är bland de hårdast drabbade i EU tillsammans med Grekland och Spanien. Värst är det bland unga vuxna och utomeuropeiskt födda, där nästan var femte går utan jobb.
När Johan Pehrson (L) var arbetsmarknadsminister gormade han åt arbetslösa att flytta till jobben i Norrland. Men inte ens det är möjligt längre när regeringen bromsar den gröna industriella revolutionen i norr. Utöver att skälla lyfte Pehrson knappt ett finger för att få människor i arbete.
Nu gör Mats Persson (L), hans efterträdare, samma sak. Sedan han tog över rodret har arbetslösheten ökat. Resten av regeringen tycks rycka på axlarna åt att 8,5 procent svenskar går utan jobb.
Det borde vara krisstämning. De borde införa en kriskommission för att komma till bukt med problemet. Pressträffarna med lösningar på arbetslösheten borde avlösa varandra. Men nej. Inte ett knyst.
Eller jo, Mats Persson vill att folk ska sluta lata sig. Hans svar för att möta trenden är att ställa ännu fler krav på de arbetslösa. Ett bidragstak och sänkt a-kassa ska få fart på alla latmaskar, som de arbetslösa tydligen är enligt Persson. Det är som att han lever i en parallell värld.
Om han levde i samma värld som mig skulle han ha ont i magen. Jag ser vänner och bekanta våndas över att skicka in ännu en ansökan för att sedan vänta på den talande tystnaden som berättar att man inte gått vidare i processen. För det finns inte tillräckligt med jobb till alla arbetslösa. Bekanta berättar hur de har fått snåla in på allt från nödvändigheter och mat till det där lilla extra som hudvård för att pengarna ska räcka månaden ut. För siffrorna talar sitt eget språk. Fattigdomen har ökat. Var femte barn lever i hushåll med låg ekonomisk standard.
Människor i min omgivning berättar hur ensamt det är om dagarna när alla andra har jobb och kollegor. För det går inte att komma ifrån att vår vardag kretsar runt jobb. Vi lägger oss i tid för att vara pigga och alerta på arbetet. Vi lagar matlådor och handlar kläder så vi att vi ska se respektabla ut. Vi engagerar oss i kollegors småbarnsliv eller pälsklingar. Jobbet är allt.
Är man arbetslös är man helt enkelt utanför gemenskapen.
Regeringen kan istället för att lämna walk over axla sitt ansvar. Den har inte gjort något på området utöver att sönderprivatisera Arbetsförmedlingen. Myndigheten upphandlar tjänster från hittepå-företag som ska rusta arbetssökande mot lediga jobb. Det kan handla om föreläsningar om hur man skriver CV, intervjuteknik, hur man skapar linkedinkonton. Sanningen är att det är bara en av sju arbetssökande som tagit del av programmen som fått ett riktigt jobb. Alltså är det slöseri med både våra skattemedel och dessutom med de arbetslösas tid och energi.
Vi behöver investeringar i samhället för att skapa jobb. Till exempel investeringsstöd för att få igång byggandet – men även det har regeringen kapat. Inte nog med att det inte byggs fler hyresrätter. Slopandet av byggandet kommer att stå oss dyrt länge. Investeringar i fler utbildningsplatser hade hjälpt fler arbetssökande att stärka sina kompetenser för att matcha arbetsmarknaden. Istället valde regeringen att låta kommuner och regioner gå på svältkur, och prioritera skattesänkningar för de rika.
Var är arbetsmarknadsministern när han behövs som mest? Var det inta arbetslinjen som var regeringens signum? Men när människor skriker efter att få komma i arbete finns det inga konkreta, effektfulla åtgärder. Utöver luckan i CV:et kommer man få en käftsmäll när regeringen sänker a-kassan. Det kommer inte få folk i arbete, det kommer bygga på matköerna till Stadsmissionen. Det bidrar inte bara till ett enormt lidande. Det vittrar också tilliten till samhället som ska finnas där när man är i kris.
