En populär problemformulering nu för tiden tycks vara att polariseringen i samhället håller på att slita sönder oss. Överallt finns konflikt, mellan arbetare och kapital, stad och landsbygd, hyresvärdar och hyresgäster, rasister och anti-rasister. Denna polarisering beskrivs som ett samhällsproblem. Borta är den glada samförståndsandan – nu lever vi ett samhälle där folk verkar hata varandra.
Men den som vill förstå polarisering bör inte leta efter en plötsligt uppkommen attitydförändring hos folk. Det är inte fråga om en bugg i den allmänna tidsandan som har gjort att folk slutat förstå varandra. Konflikter uppstår utifrån frågor om ägande, om fördelning. Om vem som har rätt till vad och varför. Polarisering uppstår ur orättvisor och maktförhållanden.
Den svenska modellen används ibland som en synonym för ett välfärdssamhälle. Med jämna mellanrum hörs sorgeropen från människor som vill ha tillbaka denna modell. I nostalgins skimmer beskrivs den svenska modellen som en anda av samförstånd mellan arbetsköpare och arbetare som rådde i Sverige under välfärdsstatens höjdpunkt. Den svenska modellen innebar partsamverkan, det vill säga att arbete och kapital skulle förhandla om de villkor som skulle råda på arbetsmarknaden.
De som saknar den svenska modellen brukar vara de som klagar på polariseringen i samhället och drömmer sig tillbaka till en tid då alla var vänner. De missar dock någon väsentligt. Att detta samförstånd överhuvudtaget var möjligt handlade om styrkeförhållanden mellan arbete och kapital. Det var inte så att arbetsköparna gick till förhandlingsbordet med en lång lista av förbättringar av arbetsvillkor. Tvärtom låg det, då som nu, i deras intresse att hålla arbetstiderna långa och lönen låg. Arbetarrörelsen var under denna tid stark och hade därför goda förhandlingsmöjligheter.
Många är de förbättringar som tvingats fram ur klasskamp. Som inte har givits av en snäll arbetsköpare, utan tagits av en stark arbetarrörelse. Det är nog få personer idag som tycker att det var dåligt att Sverige fick en allmän arbetstidslag 1920. Men det var en lag som tvingades fram av en utomparlamentarisk opinion, där makthavarna och arbetsköparna oroade sig för att Sverige stod på randen till en revolution. Samhället idag är ett resultat av de av de intressemotsättningar som funnits.
Men gud förbjude konflikt i samhället!
Det riktigt unkna i debatten om polarisering är åsikter som går ut på att folk på grund av egoism inte kan förstå det ”allmänna bästa.” Att folk inte har alla fakta, är oupplysta och inskränka. I vaga ordalag beskrivs det allmänna bästa som en nedmonterad välfärd, sänkta löner och stängda gränser. Den som är rationell och har is i magen kan förstå, men den som blir förbannad över orättvisorna är en idiot som inte förstår vad som måste göras. Lustigt nog är de rationella förespråkarna för det allmänna bästa ofta de som inte riskerar någonting medan andra får sämre liv.
Det är lätt att förespråka lägre löner och hävda behovet av andrum när man är den som gynnas av billigare arbetskraft och stängda gränser. Vän av ordning undrar bara varför det "allmänna bästa" så ofta anses vara vad som är bäst för marknaden? Det kan väl inte vara så att det egentligen handlar om att vissa vill tjäna pengar på att utnyttja andra? Nej, just det. Förlåt jag glömde. Det allmänna bästa var det ju. Jag ska sluta vara obstinat. Ingenting har blivit bättre av att man bråkar, eller hur?
