Det är inte helt lätt att få grepp om det här med Sveriges ekonomi just nu. Samtidigt som vi sägs befinna oss i högkonjunktur är arbetslösheten hög. Det går bra för det land som stod inför en systemkollaps, eller så var det tvärtom. Att det är svårt att få grepp handlar delvis om att den svenska ekonomiska utvecklingen är ett politiskt slagträ. Oavsett om man står till höger eller vänster finns det klara fördelar för bägge sidor att säga att allt går jättebra, för att hävda att den egna politiken fungerar eller för att påpeka att marknaden är förträfflig. Det kan också finnas skäl att säga att det går jättedåligt, för att kritisera en politik eller för att lyfta fram att marknaden inte fungerar alls.  

På 90-talet förändrades arbetsmarknadspolitiken. Ett tydligt exempel på detta är att bemanningsföretag återigen blev tillåtna, efter att privat personaluthyrning hade förbjudits på 30-talet. 90-talet som politiskt decennium innebar ett nytt fokus på ”utanförskap” och hur man skulle kunna aktivera de ”bidragsberoende”. Vissa, såsom vår förra statsminister, drömde om att det sovande folket skulle väckas ur sin statsinducerade passivitet. Ett bärande ord för den nya arbetsmarknadspolitiken blev ”matchning”, nämligen hur man ska kunna få försäljare av arbetskraft att paras ihop med de som är intresserade av att köpa arbetskraft. För att denna matchning ska bli av kan man till exempel påverka utbudet av arbetskraft genom olika insatser som ska göra dem mer attraktiva.  

Det är där vi fortfarande är idag. Som matchningsinstans fungerar inte Arbetsförmedlingen, hävdar många. Moderaterna var först med att i januari i år föreslå att Arbetsförmedlingen skulle läggas ner. Snart var resten av alliansen med på tåget. ”Andra aktörer” skulle ta över istället. Grön ungdom menade i förra veckan att det var dags för regeringen att vakna och inse att Arbetsförmedlingen skulle fungera bäst i privat regi. Det som anses vara ett problem är att nyanlända inte får arbete tillräckligt snabbt. Efter den etableringsreform som gjordes 2010 fick Arbetsförmedlingen ta över ansvaret från kommunerna för nyanländas etablering. I kölvattnet av detta användes privata företag för att förmedla arbete. 

En stilla upplysning i detta läge skulle vara att se till befintlig vetenskap. Jennie K Larsson har i sin avhandling undersökt hur denna etableringsreform gick till och funnit att byråkrati och administrering tog allt mer tid. De privata aktörerna i det här fallet, så kallade etableringslotsar, fick den största delen av betalningen då de lyckades att förmedla ett arbete. Pengar blev således incitamentet för att förse de nyanlända med arbete. Då var det inte lika noga med vilken typ av arbete detta var. Lotsarna avskaffades eftersom de ansågs fungera dåligt. Vi har således haft ett system med en typ av privata arbetsförmedlare, ett system som havererade. När problemet man vill lösa är ineffektivitet blir svaret privatiseringar. Ofta enligt den modell som kallas New public managment, det vill säga att privata aktörer fungerar enligt en vinstdrivande logik, men understött av skattepengar. 

Det är lätt att bli misstänksam nu när det blåser kring Arbetsförmedlingen. Vi har sett detta i Sverige länge nu, hur privatiseringar blir ett slags allomfattande lösning för att det statliga ses som så byråkratitungt och långsamt. Annat är det med marknaden, som av en osynlig hand lägger allt till rätta. Men resultatet blir en uppluckring mellan privat och statligt, där den förra skördar och den senare finansierar.

Låt oss slippa ännu ett arbetsmarknadspolitiskt experiment. Kära politiker, minns att er dröm om marknaden är så rosaskimrande att den skymmer det faktum att den där effektiva marknadslogiken innebär byråkrati och styrning även den.