Citatet vägrar att falla i glömska. Göteborgs relation till huvudstaden slår an tonen av stereotypt arrogant stockholmare, kontra en bakom göteborgare med lillebrorskomplex. Relationen äger en rik flora av upprepningar, där synen på hamnkonflikten är en av de mest intressanta:
En regional skitkonflikt som främst återges via pliktskyldiga notiser med korta citat från respektive part. Hamnen berör inte riktigt de tunga kanonerna, kräver sällan djupare analyser, omfattar inga människor av större betydelse.
Men återspeglas den kyliga behandlingen även i hur stora delar av arbetarrörelsen verkar betrakta Hamnarbetarförbundet – med samma blick som Lokko anno 2005 ser på Göteborg?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Om man ser till LO-förbunden verkar det beklagligt nog så, och det utgör i så fall ett problem. Inte bara för de konkreta människor som arbetar i hamnen, utan även för en rörelse i behov av förnyelse – särskilt mot bakgrund av en försvagad arbetarrörelse som far illa i en fientlig miljö.
Det politiska engagemanget minskar medan avstånden mellan medborgare och politik ökar. Samtidigt driver konkurrens och privatiseringar fram försämrade arbetsvillkor medan marknaden penetrerar varje territorium och varje aspekt av livet. Ytterst står människans plats i samhället på spel, och var man har krafter nog att förhandla sig till gränser för trygghet – vid arbetsför medborgare? Pensionär? Skolbarn med särskilda behov?
Här är en samlad arbetarrörelse ytterst nödvändig. Den förlegade konflikten mellan LO och Hamnarbetarförbundet innebär en konkret fara för alla Sveriges hamnarbetare.
Även om Stockholmscentreringen utgör ett återkommande irritationsmoment finns framförallt ett behov av att ta frågan kring människors arbetsvillkor på större allvar – även när de befinner sig utanför daterade avtalsgränser.
Så sent som i december hänvisar Lars Lindgren, Transports avgående förbundsordförande, i Dagens ETC till juridiken och konstaterar att hamnkonflikten är ”inget som berör Transport. Det är helt och hållet en fråga mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsgivaren”.
Beklagligt nog har Lars Lindgren väldigt fel.
Svenskt näringslivs underorganisation Sveriges hamnar är i färd att föra konflikten till riksnivå.
Sveriges hamnar inför nu en riksomfattande fackföreningspolicy som nationaliserar hamnkonflikten. Alla hamnar över hela Sverige, där anställda valt att organisera sig i Hamnarbetarförbundet hotas av samma konflikt som råder här. Genom att sprida den hårda Göteborgslinjen över hela landet utesluts samtliga av Hamnarbetarförbundets avdelningar från inflytande kring skyddsarbete, scheman, förhandling kring uppsägningar av sina medlemmar, facklig tid etcetera.
Även om arbetsgivaren APMT följer lagen och Hamnarbetarförbundet får de fackliga rättigheter som de ska ha, som Sveriges hamnar uppger, hindrar heller inte lagstiftningen APMT från att förhandla med Hamnarbetarförbundet. Det finns även starka demokratiska skäl för en arbetsgivare att samarbeta med fack som de anställda aktivt valt. Särskilt här i Göteborg, där Hamnarbetarförbundet organiserar runt 85 procent av hamnarbetarna. Det finns ingen anledning för ett fackförbund att nöja sig med en policy som innebär minskat inflytande.
Problemet för Transport är hotet om sämre villkor för alla arbetare i alla hamnar, om Hamnarbetarförbundet förlorar. Går det dåligt för ett fackförbund sprider sig eländet till andra. Och då står Transport näst på tur. Istället för samförstånd väntar snarare en hård uppförsbacke och skördetid för arbetsgivaren.
Det finns ingenting som säger att den långa trenden av att söka högre produktivitet till lägre kostnader skulle upphöra, och oavsett hur långt Göteborg släpar efter Stockholm är vi alla on trend och marscherar i samma takt – konkurrens utgör ett av marknadsekonomins fundament. Höjd produktivitet ur nedskärningar är ingen rolig resa.
Därför vore det klädsamt om Transport och LO kunde lägga gamla meningsskiljaktigheter med Hamnarbetarförbundet bakom sig, och reagera när Svenskt näringsliv utökar hamnkonflikten till nationell nivå. Lindgren har rätt i att fredsplikten förhindrar sympatiåtgärder, men mängden av stöduttalanden, bland annat från Vårdförbundet Västra Götaland (”you’ll never walk alone again”) och insamlingar vittnar om andra sätt till stöd. Och om inget annat står till buds kan man avhålla sig från att skriva debattartiklar med nedsättande och felaktiga påståenden om Hamnarbetarförbundet. Särskilt under pågående konflikt på en arbetsplats där man själv har fackligt ansvar.
Man bör även stödja Hamnarbetarförbundet konkret i beskrivningen av problem kring exempelvis eftersatt skyddsarbete och alltför hårda skift. Rätten till en säker arbetsmiljö omfattar alla.
Och slutligen är det hög tid att Transport börjar delta i sökandet efter en lösning där Hamnarbetarförbundet kan erkännas som fullvärdig part.
Möjligheten till en stark rörelse bygger fortfarande på den grundläggande fackliga principen om sammanhållning, det mer nödvändigt nu än när LO och Hamnarbetarförbundet gick skilda vägar.
