Varför är det alltid arbetarna som ska betala så fort samhället behöver resurser?
Vi byggde landet – landet är vårt, men visst ska alla vara med och bidra?
Den förra regeringen skröt om att vi fått 100 kronor mer i plånboken på grund av skattesänkningar. 100 kronor är en dålig kompensation för de försämringar som gjordes i välfärden. Rika fick ännu mer i plånboken och inte drabbades de av att privatiseringar och företags vinstuttag utarmade skolan, vården och omsorgen. De kan alltid teckna privata försäkringar och köpa skygglappar när krisen kryper på. Men vi arbetare drabbades, dels genom våra egna och anhörigas behov av välfärden, men också genom vår arbetssituation. Vinsthets och kostnadseffektiv omorganisering, flexibel personal och många huvuden att spela ut mot varandra har blivit till vardag på våra arbetsplatser.
När företag slimmar sin bemanning, heltider krymps till deltider, samtidigt som befolkningen ökar och ungdomar ska ut på arbetsmarknaden så stiger procenten arbetssökande. Men vilka ska betala för att få bukt med dessa siffror? Jo arbetarna. Försämra villkoren i Las och låt skattebetalarna ge bidrag till företagen genom lönebidrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga föreslår politiker. Rabatt på arbetskraft för arbetsgivare, arbetare får betala med sina rättigheter och sämre villkor.
Situationen i Europa leder till att befolkningen kommer att öka i antal snabbare än beräknat. De flesta politiska partierna har nu enats om en överenskommelse angående detta. Vilka tror ni får betala? Jo arbetare. De nyanlända skall komma i arbete genom bidragsanställningar utan krav på kollektivavtal. Skattebetalare ska alltså ge bidrag till arbetsgivare som inte behöver skriva under på att de ska följa de regler som branschen är överens om bör gälla. Det som är riktigt skrämmande i detta är att politikerna spelar SD rakt i händerna. Det gamla, uttjatade – de tar våra jobb! blir plötsligt ett uns skrämmande när arbetsgivare får gratis arbetskraft. Det fackliga löftet attackeras, kärnan i arbetarrörelsen där vi lovar varandra att aldrig arbeta för sämre lön eller under sämre villkor än det vi kommit överens om i kollektivavtalet. Den svenska modellen där villkoren på arbetsplatserna förhandlas mellan dess parter (arbetare och arbetsgivare) utan politikernas inflytande skadas av denna uppgörelse. Nyanlända ställs mot arbetarna i landet och det är precis vad de rasistiska strömningarna i samhället vill. En skam för jämlikhet och för integrationen.
Arbetare som söker asyl ska enligt de nya reglerna vara beroende av sin arbetsgivare för att få stanna i landet vilket angriper arbetarnas styrka, att gå samman och stå enade i kraven om schyssta villkor. Vilken anställd skulle våga stå upp för sina rättigheter på arbetsplatsen om hen riskerar att skickas tillbaka till det krig hen en gång flytt från om det inte passar arbetsgivaren?
Det finns andra sätt! Ställ krav på arbetsgivarna, bemanna kommunala och statliga instanser. Skapa trygga jobb så att människor kan bygga upp sina liv. Schyssta löner ger skatteintäkter och ökad konsumtion som får Sverige att växa. När samhället fungerar så ställs inte arbetare mot arbetare – då ses en ökad befolkning som den tillgång den är.