Den ekonomiska krisen i Europa, som för fyra år sedan gynnade den borgerliga regering som fortfarande sitter i Rosenbad, ligger som en fond till en debatt om hur det står till i Sverige, egentligen. 

Kort svar: Det står inte sådär himla bra till. Rätt så dålig stämning.

Men i det som vi med hoppfullhet kan beskriva som ett uppvaknande ur 2000-talets borgerliga drömmar om skattesänkningar och marknadens förmåga att lösa alla problem, glöms viktiga dimensioner ofta bort. När valvindarna ska blåsa åt rätt håll finns inte plats för nyanser. Vi pratar mycket om att sänka arbetslösheten, men inte om hur det är att arbeta i Sverige. ”Fler ska jobba”, heter det. Underförstått ”till varje pris”.

Vissa grupper har det avsevärt jobbigare på jobbet. Kön spelar exempelvis en stor roll. Varannan kvinna med ett LO-yrke arbetar deltid. Många gör det för att de inte erbjuds mer arbetstid av sin arbetsgivare. Andra gör det för att de inte orkar; arbetet innebär för stor belastning, inte minst psykiskt. Stress och andra psykosociala
orsaker är i dag den vanligaste anledningen till arbetsrelaterad sjukdom. 

I slutet av februari presenterades nya rön från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Forskningen visar bland annat att de med lite inflytande över sitt arbete, osäkra anställningsvillkor, pressad arbetssituation och låg ersättning löper större risk att bli deprimerade. Och att det gäller oavsett kön, när kvinnor och män i samma situation jämförs. I praktiken finns en stor skillnad: Kvinnor, särskilt i arbetaryrken, drabbas i högre utsträckning.

I går publicerades en rapport om arbetarkvinnors arbetsmarknad som jag har varit med och skrivit. I arbetet med rapporten tog det inte lång tid att konstatera att det finns gedigen kunskap kring hur vår arbetsmarknad diskriminerar kvinnor. Men det är strängt taget ingen skräll. Det är tvärtom en så pass integrerad del av den svenska arbetsmarknaden att det inte går att åtgärda utan att göra radikala ingrepp i hur denna arbetsmarknad fungerar. 

Just nu halkar arbetarkvinnors löner dessutom efter andra gruppers, trots att de redan har lägst löner. Det är den absurda effekten av att de flesta aktörer med makt över arbetsmarknaden struntar i ojämlikheten. Om vi från vänster vill förändra det måste vi sluta inbilla oss att skulden helt ligger hos borgerliga politiker och arbetsgivare. Orsakerna har djupare rötter än så.