Almedalen är alltid lite dubbelt. Kommersiellt och lite kletigt, men också öppna samtal och möten. Jag försöker fokusera på att det ändå finns något fint och demokratiskt med öppenheten bortom bruset och mediestormar i vattenglas. Men också påminna mig om att det inte är ett tvärsnitt av befolkningen som har möjlighet att besöka Almedalen. Många föreningsaktivister utan stora privata plånböcker kommer och det är bra, men långt ifrån alla som påverkas av politik finns där.
I år är jag i Almedalen för att lansera min nya bok, som utspelar sig just där, men de år jag var politiker och hade som tajtast program kunde jag ibland gnälla över att jag inte ens hann kissa mellan olika paneler och debatter. Så klart hann jag det. Arrangörerna hade stor förståelse för att det behövdes två minuters paus då och då. Det var inget reellt problem, lite stress bara.
Så är det inte för kvinnor i arbetaryrken. LO:s årliga Jämställdhetsbarometer, som presenterades i veckan, visar att var tredje arbetarkvinna inte kan ta korta pauser alls på jobbet. Inte ringa Försäkringskassan på en telefontid, inte sträcka på ryggen genom att gå till kaffeautomaten och inte gå på toa utan att fråga chefen. En av tre, alltså – och det har kraftigt ökat sedan 90-talet. För varje år får arbetarkvinnor mer tidspress och mindre inflytande över sin arbetsdag.
En annan siffra som sticker ut i rapporten är de grundläggande villkoren. Jag är så gammal att jag kom in på en arbetsmarknad där fast anställning var normen. Visst fanns det vikariat och projekt, men alla vi unga som började vikariera i den kommunala omsorgen visste att om vi jobbade bra och tog de vick vi blev erbjudna skulle vi vara inlasade till ett fast jobb om två år. Så är det inte idag.
Arbetsmarknaden är rena Vilda västern med alla upptänkliga former av osäkra anställningar som verkar ha som enda syfte att få folk osäkra så att de inte ställer krav. Föga förvånande är det inte män på akademiker- eller tjänstemannajobb som drabbas.
När man undantar kvinnor i arbetaryrken har drygt 70 procent en fast anställning på heltid. För arbetarkvinnor är det färre än hälften. Fler än varannan arbetarkvinna har alltså en osäker anställning och/eller jobbar deltid.
En inte försumbar del av dessa är föräldrar och har ett försörjningsansvar för fler än sig själva. Den som inte har fast jobb har också svårare att exempelvis teckna abonnemang eller ta banklån. Dessutom kan den bli bortplockad över semester, till skillnad från den med fast anställning som får semester, lön och semestertillägg.
Absolut tydligast är ändå klass och kön i lönetrappan. Ja, en trappa är just vad det är – med lite längre mellan varje steg ju högre upp man kommer. Den faktiska genomsnittliga lönen för en kvinna i ett arbetaryrke är 23 206 kronor i månaden. För en man i ett arbetaryrke är den 5 717 kronor högre. En kvinna i ett tjänstemannayrke tjänar ytterligare 8 429 kronor. På det översta steget står en man i ett tjänstemannayrke med 9 208 kronor mer i månaden än en kvinna i samma yrkeskategori. Med en faktisk snittlön på 46 560 kronor tjänar han varje månad dubbelt så mycket som en kvinna i ett arbetaryrke.
Den som fortfarande tvivlar på att Sverige är ett klassamhälle eller att vi lever i ett patriarkat behöver bara ögna LO:s Jämställdhetsbarometer för att komma på bättre tankar. Klass och kön är otvetydigt parametrar som dömer och bedömer människor i det här landet.
I dag åker jag tillbaka till fastlandet, innan Jimmie Åkessons vikarie Linda Lindberg talar på Almedalsscenen. Tillbaka till en verklighet som kräver att vi som tror på jämlikhet och jämställdhet vässar våra vapen. Sverige är ett kluvet land och klyftorna ökar.
