Uppbyggnaden av välfärdsstaten och den svenska modellen på arbetsmarknaden var ett brett samhällsprojekt som byggde på en klassallians. Det ger både omfördelning och individuell nytta för de allra flesta, från de som hade det allra tuffast till långt in i medelklassen.

En genial samhällsmodell. En grundläggande förutsättning för att projektet ska fungera och klassalliansen hålla ihop är att människor känner tilltro till det. Individuellt, att dina ungar får en bra skola, att sjukförsäkringen finns om du råkar ut för en olycka och att ditt kollektivavtal ger schyst löneutveckling och trygghet på jobbet. Men också på ett strukturellt plan, att du litar på att dina politiker har en idé och en genomförbar plan för att bygga vidare och förbättra.

Efter 1990-talskrisen sviktade tilltron. Politiken handlade mer om att skademinimera än om visioner och konkreta färdvägar för att nå dit. Många kände sig svikna och det börjar spridas en oro för om välfärden verkligen skulle finnas där om du behövde den. En oro högern utnyttjade skickligt för att med hjälp av jobbskatteavdraget försöka spräcka alliansen mellan arbetar- och medelklass, och istället bygga en mellan över- och medelklass. Dessutom gav det möjlighet till ett ambitiöst försök att göra inbrytningar i arbetarklassen. För om du inte tror att du kan få det du egentligen vill – jämlikhet och trygghet – tar du gärna en femhundring i sänkt skatt. Socialdemokratins brist på att göra troligt att göra det vi säger att vi vill öppnade för högern att göra de största skattesänkningar Sverige skådat, till priset av välfärdsförsämringar och otrygghet på arbetsmarknaden.

Och som alltid vid otrygghet och arbetslöshet gynnas fascister. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen efter en period med Reinfeldtregering och blev den rumsrena högerns våta dröm. Ett parti som kan ägnas uteslutande åt att fiska arbetarklassröster i riktigt grumliga vatten utan att finhögern behöver smutsa ner sig i den bruna sörjan.

Idag hanterar vi effekterna av denna tid. De ekonomiska klyftorna har fortsatt växa, precis som oron för framtiden och för sin egen vardag. Många arbetare känner att det gemensamma sviker, att grunden sviktar och att de tvingas se om sitt eget hus för att kunna klara sin vardag. Kring denna väljargrupp står kampen.

Så vilka alternativ ges arbetarklassen idag? Från Sverigedemokraterna ges någon att skylla sin oro på och en stenhård politik mot den som inte lever upp till myten om det svenska. Från Moderaterna bjuds ytterligare sänkta skatter, hårda tag och ett närmande mot den extrema högerns populism, nu inte längre rädda att själva klafsa runt i den bruna sörjan. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste erbjuda ett alternativ till detta. Inte ett parerande i stil med inte höjda skatter och lagom hårda tag.

Medelklassen är ganska trygg i sin vardag, men saknar tilltro till det generella. För att socialdemokratin ska vinna den krävs inte så mycket mer än att återupprätta den klassallians som ger förutsättningar att bygga vidare på ett starkt välfärdssamhälle där alla får plats. Det ger medelklassen sin tilltro och vilja att bidra till ett samhälle som håller ihop.

Men för att klara det krävs att åter vinna arbetarklassens förtroende, och arbetarklassen är inte dum. Den går inte att lura. Den kräver, med rätta, en politik som kan göra troligt att det går att lita på det gemensamma, och att socialdemokratin har en plan för hur jämlikhetssträvan ska gå vidare. Arbetarklassen är inte höger eller rasister. Den vill något mer och är på goda grunder orolig över samhällsutvecklingen.

För att vinna arbetarklassen kan du antingen spä på oron. Det gynnar högen och extremhögern och deras gemensamma ambition att stänga socialdemokratin ute. Eller så kan du vinna genom att visa på alternativ och erbjuda det som ger reell trygghet – jämlikhet, generell välfärd och trygg arbetsmarknad. Men då måste du också göra troligt att du kan genomföra, och ta tydligt avstånd från högerns enkla lösningar.

Det är hög tid att återupprätta politikens förtroende och förmåga att vända utvecklingen, om inte vrids demokratin som verktyg oss ur händerna. Det görs inte med fina ord, utan med en tydlig reformagenda. Bara fluffiga visioner står sig slätt mot en femhundring till i plånboken.