Han var takarbetare och blev 22 år. Han föll från femte våningen då han tvättade ett tak vid Odenplan i Stockholm inför en målning, utan fallskydd. Arbetskamraterna sa att det bara var en tidsfråga innan något skulle hända, då de inte fick någon utbildning. Brottsutredningen lades ner.

Han var lastbilschaufför och blev 51 år. Han klämdes till döds då en kabeltrumma välte över honom vid bygget av Kungsbacka sporthall. Han kom från Serbien och arbetade för en slovakisk underleverantör till Schenker. Brottsutredningen lades ned.

Han var ställningsbyggare och blev 41 år. Han föll mellan en balkongavsats och ställningen då han bar virke till bygget av bostäderna i den nya Barkarbystaden. Han kom från Litauen och arbetade för en underleverantör till Krag solutions, i sin tur anlitad av Brabo.

Dessa dödsfall orsakar ingen debatt i medierna. Det blir inga trådar på nätet där hobbydetektiver försöker reda ut vad som hänt. Det blir ingen valfråga där partierna försöker trumfa varandra i vem som gör mest. Och nästan aldrig blir företagen åtalade för att ha orsakat arbetares död.

Det är som om hela Sverige tyst accepterat att vårt land ska byggas till priset av att arbetare, särskilt östeuropéer, offras. För att företagen vill spara in på några dagars utbildning. För att upphandlingarna premierar den som kan erbjuda billigast offert. 

Dessa dödsfall har något gemensamt: På ingen av dessa arbetsplatser fanns något skyddsombud. Det rörde sig nämligen om några av de 1 300 byggföretag i Sverige där ingen medlem är med i facket. Och om det inte finns en enda medlem har de regionala skyddsombuden inte rätt att besöka arbetsplatsen. 

Efter att facket har tagit upp det här i många år har regeringen äntligen lagt fram ett förslag om att låta regionala skyddsombud besöka arbetsplatser med kollektivavtal. Detta för att komma åt just de många arbetsplatser som allt sedan EU-medlemskapet främst består av östeuropeiska underleverantörer där ingen är med i facket eller vågar tala om för arbetsgivaren att han är det. Det är just på dessa arbetsplatser säkerheten är sämst.

Därför vore det väl en idé att ett oberoende skyddsombud, utan koppling till ägarna eller staten, besökte arbetsplatsen? Det här borde man tycka ligger i allas intresse. Ingen vill väl att folk ska dö på sin arbetsplats?

Det visar sig då att den samlade borgerligheten tänker rösta ner förslaget. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna har förklarat att de inte vill inte ha några fackliga skyddsombud som springer på arbetsplatserna. Det är ”politik” menar de. Ingen ska lägga sig i företagens arbete. Centern tycker att det inte är ”rätt väg att gå”. Kristdemokraterna har inte bestämt sig än. Kanske finns ändå någon respekt för livet kvar där, även för de som bygger vårt land. Liberalerna har den sämsta bortförklaringen. De tycker att ”det finns så många andra problem på arbetsplatserna idag, som psykisk ohälsa”. För att tjänstemän blir utbrända, det räknas enligt liberalerna. Det räknas inte som lika viktigt att 40–50 arbetare omkommer  på jobbet varje år, främst byggarbetare, lastbilschaufförer och jordbrukare.

För när facket ber om att få komma in och granska säkerheten – en åtgärd som huvudsakligen bekostas av fackets medlemmar – då säger borgarna nej. De vill fortsätta ha en uppdelad arbetsmarknad. Å ena sidan svenska arbetare med hög anslutningsgrad, å andra sidan östeuropéer som inte ska ha några rättigheter. Och sedan får de konkurrera!

Sällan har högern bekänt färg så tydligt. Glöm inte detta, nästa gång du hör att politik bara är tjafs och samma skit alltihop. 

Det här, mina vänner, är klasspolitik, och det handlar om liv och död.