- en pakt, en gång för alla underskriven.
Den gör dig till en armlös marmorbyst,
En prydnadssak, bekväm och undergiven.
Så inledde Tage Danielsson en betraktelse över tillståndet i Sverige i november 1984 under rubriken Mordet på solidariteten. Efter att ha haft den mest jämlika välfärden av alla industriländer vände utvecklingen kring 1980 mot ökad ojämlikhet och en förskjutning av maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarsidans fördel.
Solidariteten mellan människor har trängts tillbaka av egoism och växande klassklyftor. I dag är omsorgen om kapitalet långt viktigare än omsorgen om människor. På två decennier har Sverige förvandlats från ett av världens mest jämlika samhällen till den EU-stat där klasskillnaderna ökar snabbast. Det gamla Fattigsverige återuppstår i fas 3 och ökande försörjningsbidrag.
Sedan 2005 har fattigdomen bland ensamstående föräldrar nästan fördubblats från 9 till 16 procent. Ännu tuffare har det blivit för ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund, nästan sex av tio bland dessa lever i fattigdom. En försämring med 20 procentenheter från 2005.
Bland artiklar i dagspress bara under den senaste veckan hittar jag följande: ”Hur mycket bryr ni er om de hemlösa”. Hemlösas hus i Helsingborg, som har räddat många människors liv, läggs ner. Vem bryr sig? ”Nationalister saknar lösningar för tiggare”. Krav på att förbjuda tiggeri efter norsk modell reses nu också i Sverige, låt vara än så länge bara av en och annan vilsekommen lokalpolitiker. Kan man inte lösa fattigdomen kan man ju alltid försöka att förbjuda den. Vem bryr sig? ”FN:s övervakningskommitté kritiserar Sverige.” ”Pinsamt att vi inte kommit längre”. I min ledare den 14 mars kritiserade jag den borgerliga alliansregeringens förslag till lag mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning för att bara bli en fingertutt. Nu uppmanar den FN-kommitté, som har att övervaka hur Sverige följer konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, oss att ompröva lagförslaget, då det strider mot artikel 5 i konventionen om jämlikhet och icke-diskriminering. Som exempel nämns bland annat förslaget om att undanta företag med mindre än tio anställda. Vem bryr sig?
Men tro nu inte att det saknas pengar i systemet. Ta bankerna som exempel. De fyra storbankerna gjorde i fjol en sammanlagd vinst på 91,2 miljarder. Och rapporterna från första kvartalet i år pekar på nya miljardvinster, i storleksordningen 5 miljarder för både Swedbank och SEB. Det är den märkliga konstruktionen med ränteavdrag för både bolån och konsumtionslån - hela 32 miljarder 2012 - som göder bankerna.
Samtidigt som samhället abdikerar från sitt ansvar också för basala behov inom sjukvård och omsorg, träder privata filantroper in på scenen. I en tidningsintervju berättar till exempel Peabs huvudägare Mats Paulsson hur han efter nu fyllda 70 år inte tänker trappa ner utan lägga kraften på samhällsnytta (läs: välgörenhet). Gott så! När slanten har stoppats i bössan eller en donation har skänkts till sjukvården får kanske det syndfulla hjärtat en stunds frid. Eller som författaren Sven-Erik Liedman uttrycker det i sin lilla lysande bok Att se sig själv i andra - om solidaritet: ”Mellan välbärgad och behövande finns en tunn tråd av ”tycka synd om”. Den brister lätt när andra känslor intar scenen eller när affärerna går sämre.”
Den solidariteten som har kraft
Är den som ständigt kollar gränser,
Förarglig, fräck med ögonen på skaft.
Starrbligande på valda korpulenser (politiker - min anm.)
(Tage Danielsson igen.)
Nej, solidariteten är nog inte riktigt död, den rör på sig, om än omskakad av nyliberalism, marknadstänkande och girighet. Om Tage Danielsson från sin himmel kunde starrbliga på S-ledaren Stefan Löfven på första maj, kunde han höra denne tala om just solidaritet mot skattesänkningar, om det starka samhället och att privatiseringarnas tid är slut. Ute blåser vänstervind. Vi lever på hoppet.
