I kölvattnet av begreppet livspussel fanns en diskussion från vänster om rätt till heltid, trygga anställningar och krav på en generell arbetstidsförkortning. Så mycket uppmärksamhet fick inte de kraven, kan vi notera. I stället var det högern som vann mark. Lösningen på det så kallade livspusslet blev att de med höga löner kunde köpa sig tid. Vi fick rut-avdrag, även kallat rut-bidrag, det vill säga skattesubventionerade tjänster främst använda av människor med höga löner. Det vi vet är att den reformen är dyr, att den inte lett till så många nya jobb som förväntat och att de nya jobben i städbranschen framför allt är deltidsjobb med låga löner.

Hur reformen hjälper rut-städerskorna att klara sitt livspussel frågar få.

Genom åren har jag gjort många intervjuer med människor som har låga löner på udda tider. Några citat dröjer sig kvar:

Städerskan: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte.”

Diskaren: ”Se på mina händer. När jag jobbat många dagar i rad har det hänt att händerna svullnat så mycket att jag inte har kunnat hålla min tandborste själv.”

Diversearbetaren som jobbar på morgonen i ett snabbköp, under dagen i en klädaffär och på kvällen i en tredje butik: ”Ett jävla liv!”

Jag tänker på intervjun med en annan städerska. På frågan hur hon klarar sitt föräldraskap när de delade turerna innebär att väckarklockan ringer 04.30 och hon kommer hem vid 21, brister städerskan i gråt: ”Min son är fem år och jag träffar honom bara på helgerna. Nästa vecka ska vi träffa en psykolog.”

För mig är slutsatsen självklar: trygga jobb med vettiga löner på schysta tider är viktigast för att vara en bra förälder. Lägg till lite läsning (själv gillar jag författaren Jesper Juul) eller samtal med andra, så kan du konstatera att du nog inte är så usel som det kan kännas.

Den tesen stärks av en rapport som presenterades i måndags, då Män för jämställdhet presenterade en Sifo-undersökning om pappors mående under pandemin. Undersökningen visar att drygt en tredjedel av alla pappor upplever att de mått sämre psykiskt och av dem oroar sig många för sin egna ekonomiska situation. Samtidigt som vissa pappor upplever att de mår psykiskt sämre är det också en stor grupp av pappor (45 procent) som rapporterar att de spenderar mer tid med sina barn – och att det fått dem att känna sig som en bättre förälder.

Vi vet samtidigt att mäns våld mot kvinnor och barn ökar under pandemin. Om detta säger Alán Ali, ordförande i Män för jämställdhet: ”Vi tror inte att män och killar är biologiskt predestinerade att utöva våld, varken mot kvinnor, barn eller andra män. Vi tror att män kan förändra sig och vi vet att man kan förändra normer och därmed beteenden. Men det kräver ledarskap, mod, innovation och uthållighet.”

De samarbetar därför just nu med kvinnojourer i kampanjen ”En vecka fri från våld” för att uppmärksamma det som görs bra och ställa krav på långsiktiga insatser för förändring.

2019 dödades 16 kvinnor av män de haft en relation med. Många av dem föräldrar.

När jag lägger ihop inspelen från rapporten, kampanjen och de intervjuer jag själv gjort landar jag i att vänstern haft rätt från början. Kan vi få lite sans i las-debatten, please! Vi behöver inte mer otrygghet och ekonomisk stress. Däremot behöver vi en generell arbetstidsförkortning, tid för våra barn och långsiktiga insatser mot mäns väld.