Det går bra för arenaspelningarna. På Ullevis topp 10-lista i besökarrekord ryms hela nio spelningar från åren 2012 - 2017. Det är slående, särskilt i tider när massmobilisering anses svår eller rentav omöjlig. Uppenbarligen funkar konceptet massamling om det sker kring en stor artist - inte minst kring stadens son Håkan som nyligen höll starka avskedskonserter just på Ullevi. Huruvida publiken föredrar arenaformen framför lite mer avslappnade festivaler är dock oklart, men Storsjöyran, Sveriges äldsta stadsfestival, står sig ändå bra mot arenakonserterna och festivaldöden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vad som utmärker Storsjöyran är dock dess ideologiska inramning; Yran fungerar som en samlande kraft kring idén om den självständiga republiken Jämtland, i upproret mot storsvensken, betonandet av öppenhet och humanistiska värderingar, och i betongen av kreativiteten och strykan hos republikens medborgare. Även om republiken antar formen av en stadsfestival och kulturförening, grundar den sig i reella politiska förhållanden samt det faktum att Jämtland, i likhet med resten av Norrland, dräneras på resurser, naturtillgångar och talanger, med avfolkning och utarmad välfärd som följd.
Den jämtska lokalpatriotismen är speciell och svår att förklara för någon som inte bott eller vuxit upp där. Upproret och relationen till centralmakten är ett återkommande tema bland all lokalpatriotism, men i jämtländsk tappning är den även inkluderande och progressiv snarare än nationalromantiskt bakåtblickande. Presidentens linjetal varje år nämner alltid en öppen gemenskap, med kärlek till den som tvingats fly ‘välkomna hem!’, värdet av humanism, och ger kängor åt Stockholm (eller snarare glesbygdspolitiken).
"Republiken och festivalen lever i symbios med varandra."
Här finns plats för alla, oavsett vem du är, ja särskilt om du är en vildhjärna. Den sittande presidenten, Ewert Ljusberg, är omåttligt populär och hans tal utgör en av festivalens absoluta höjdpunkter. Republiken och festivalen lever i symbios med varandra. De håller varandra levande och bidrar tillsammans med att skapa ömsesidigt innehåll och mening.
Frågan är om arenaspelningarna är tillräckliga för att ena Göteborg över klyftorna - särskilt den geografiska indelning som formaliserar stadens socioekonomiska segregation, det som ofta kallas etnicitet och klass. Det är en obönhörlig sortering som dömer ut generation efter generation av till tunga, lågbetalda yrken oavsett talanger eller drömmar.
Kanske har Göteborg något att lära av Jämtland i fråga om mod. Göteborg är staden där vänstern alltid går bra, där SD ligger förhållandevis lågt. Här finns en form av Göteborgsanda som inte präglas av korruption eller lillebrorskomplex inför Stockholm. Det är trevligt att bo här.
Men ett av stadens främsta projekt just nu är uppförandet av Karlatornet - Nordens! högsta! byggnad! Full av lyxbostäder – de dyraste lägenheterna tros landa på över 40 miljoner. Som gemensamt göteborgskt projekt är detta så långt från ett demokratiskt, inkluderande projekt man kan komma; en högfärdig jättefallos som ska utgöra ett “nytt landmärke för Göteborg, Sverige och hela Norden”. Bostadsrätter, när staden behöver hyresrätter. Tillgång till städservice och pool, men endast för den som kan betala för sig.
Höga hus signalerar makt, och här är det lyxbostäder som ges detta uttryck. Staden ska även uppföra en ny arena, för att stå sig i eventbranschen. I samband med arenabygget kommer Valhallabadet och en K-märkt förskola troligen att rivas respektive flyttas. Ett ersättningsbad är utlovat, men planerna för detta verkar mindre framskridna än planerna för utökningen av eventstråket. Planerna för Valhallagatans förskola, Göteborgs första, är vad jag känner till ännu inte fastställda. Det säger endel om stadens prioriteringar kring det gemensamma.
Någonstans måste det göras plats för Staden som ett gemensamt socialt hållbart projekt, där stadsbilden inte äts upp av ett “ogenerat” torn, som det heter på mäklarspråk.
Hur vore det med ett projekt som prioriterar uppror framför lillebrorskomplex, inkludering istället för segregation, humanism och kreativitet snarare än ett dött eventstråk som äter upp stadens allmänningar? Det vore la käckt?
