Skandalen är en av vår tids definierande berättelser. Det är berättelsen om hur techbolagen sålt ut vår integritet och gjort oss lätta att manipulera – både i politiska och kommersiella syften.

Bland det mest förebådande jag snubblat över i denna soppa är en artikel från 2005. Den publicerades i magasinet Slate under rubriken ”You can’t handle the truth – Psy-ops propaganda goes mainstream” Den handlar om bolaget SCL, det vill säga Cambridge analyticas moderbolag, som enligt egen uppgift var specialiserade på psykologisk krigföring och operationer för att påverka den allmänna opinionen.

Artikelförfattaren rapporterade från en militärteknologimässa där SCL marknadsförde sina påverkansoperationer med ett påhittat scenario där en smittkoppsepidemi drabbat London och beskrev hur regeringen med välorkestrerade lögner om ett stort kemikalieutsläpp skulle kunna få folk att stanna inomhus (för att minska smittspridning) men undvika att folk lämnar staden av rädsla för smittkoppor (och på så vis riskerar att sprida smittan till ett större område). Att föra en hel stad bakom ljuset låter lite som propaganda, konstaterade artikelförfattaren. ”Om det är din definition av propaganda att presentera kommunikation på ett sätt som räddar liv, så visst”, svarade SCL-företrädaren.

Vad har då bolaget sysslat med sedan dess? Presenterat kommunikation på ett sätt som räddar liv? Inte direkt. Bolaget har en lång meritlista av att manipulera val. Det framgår av den nya Netflix-dokumentären ”The Great Hack”. Förutom Trumps kampanj, där Cambridge analytica utformade en kampanj utifrån den information om miljontals Facebookanvändare man kommit över via Facebook (och som man dessutom lovat att radera), så var företaget inblandade i den tidiga Brexit-kampanjen Men dess CV dessförinnan är minst lika oroande. Ta 2010 års val i Trinidad och Tobago.

Cambridge analyticas vd Alexander Nix har beskrivit deras inblandning ungefär så här: Landet är litet, 1,3 miljoner invånare, ungefär hälften av indiskt ursprung och hälften afro-karibiskt, och dessa två grupper företräds av varsitt parti. CA arbetade för det indiska partiet. I sina efterforskningar märkte de att unga människor i landet kände sig missgynnade, samt att familjehierarkierna var starka bland de indiska ungdomarna men inte bland de afro-karibiska. Strategin blev därför en kampanj bland unga i båda grupperna med ett budskap om politisk korruption och en uppmaning om att inte rösta. Den så kallade ”Do so”-kampanjen tog fart bland unga, som var trötta på att politiken inte gjorde någon skillnad i deras liv. Men när valdagen kom, menar Nix, gick ungdomarna från indiskättade familjer ändå och röstade, av respekt för sina föräldrar. Skillnaderna mellan ungdomars valdeltagande de olika etniska var 40 procent och det räckte för att ge det indiska partiet makten. Liknande kampanjer för att minska valdeltagandet och sprida politisk apati i vissa grupper ligger Cambridge analytica och SCL bakom i flera länder.

Filmen, som inte är utan brister, ställer några av vår tids stora frågor. I slutet av filmen undrar Carole Calldwalladr, journalisten som publicerade Christopher Wylies berättelse inifrån Cambridge analytica, om vi någonsin kommer att se ett fritt och rättvist val igen.

Snarare än en syndabock bör Cambridge analytica betraktas som kanariefågeln i kolgruvan. Exemplet som varnar för att något giftigt har spridit sig och att det är dags att agera. Tekniken för massmanipulation är här och den används – vad gör vi åt det? Det är dags att vi hittar ett svar på den frågan.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.