Sverige har länge kunnat stoltsera med en av världens högsta fackliga organiseringsgrader. Här är man med i facket, kort och gott. Eller var i alla fall. Nu är det andra tider.

Facken i LO tappade 20 000 medlemmar under 2016 och organisationsgraden bland arbetare i Sverige är nu nere på 62 procent. Det kan jämföras med hur det såg ut 2006 då samma siffra var 74 procent.

Hotell- och restaurangbranschen räknas som den minst organiserade branschen. Där förlorade facket hälften av medlemmarna under alliansens tid.

Utöver sjunkande organisationsgrad tampas facken också med en rad andra problem. Det handlar om splittring på arbetsplatser orsakad av lönedumping, som exempel på byggen där svenska arbetare vänds mot polska eller lettiska arbetare.

Det handlar om värdegrunder – en del av arbetarna sympatiserar med partier som inte alls står på fackföreningsrörelsens sida än mindre på arbetstagarnas. Men också: facken har problem med självidentifikationen. Är de kamporganisationer eller tjänste- och försäkringsbolag? Är de rörelser eller tröga institutioner?

Visst – politik påverkar och vi kan räkna alliansens politik som extremt träffsäker när det gäller reformerna i arbetsrätten. Alliansen gjorde det dyrare att vara med i fack och A-kassa och de gav landets alla arbetsgivare fri möjlighet att anställa på visstid utan särskild anledning.

Det fick effekt. Facken drunknade i utträdesansökningar. Och facit för de allmänna visstidsanställningarna är också talade: idag är 260 000 arbetstagare anställda på visstid.

Det ger tysta arbetsplatser. För ingen vågar säga ifrån när ens jobb hänger löst hela tiden och oorganiserade arbetare kommer inte att flytta fram några positioner eller bevaka de rättigheter man redan har.

Det behövs organisering – vilket självklart är det främsta samtalsämnet på fackliga konferenser där man pratar om hur man ska kunna nå ut och om hur man ska få igång ”snacket på arbetsplatserna”. Alltid i samklang – organisering är viktigast – annars överlever man inte. Men så handlar det ju om att mäkta med också.

Man bekostar kampanjer och gör försök att locka folk med trisslotter och biocheckar. Ombudsmän och ledningar travar ut på uppsökeridagar där man besöker faktiska arbetsplatser med faktiska arbetare, ungefär lika ofta som arbetsmiljöverket kommer ut. Till en del arbetsplatser aldrig. Till andra en gång var femte år, ungefär. 

Det håller inte. 

Arbetstagare i Sverige organiserar sig idag inte i samma utsträckning som historiskt. Många arbetsplatser saknar helt och hållet facklig närvaro, medlemmar, skyddsombud, representanter och ögon som bevakar arbetsmiljö och villkor. 

Det lämnar tomrum som arbetsgivarna utnyttjar för att stärka sina positioner istället och det öppnar för fusk och fiffel med rättigheter. 

Här hjälper inga glättiga värvningsblanketter, trisslotter eller enstaka ombudsmannabesök på enstaka arbetsplatser. 

Sverige behöver organiseras igen. På riktigt – organiseras. Och sådant tar tid – precis som det tog tid att bygga upp hela fackföreningsrörelsen när det begav sig. Sådant kräver grundligt arbete som bygger på förtroende och som förs framåt av de det gäller – arbetarna själva.

Det handlar om att tillåta och våga ge arbetarna själva makten över vilka frågor som ska drivas, även om det rör upp känslor eller skapar dålig stämning vid fikaborden på förbundskontoren eller för den delen hos arbetsgivarorganisationerna. 

Det handlar om att göra sig obekväm. Ta kampen. Ryta ifrån när det behövs, protestera när det behövs och alltid, alltid, organisera. För utan organiserade arbetsplatser är facket nämligen ingenting annat än ett gäng ombudsmän långt ifrån den verklighet som medlemmarna och de som borde vara medlemmar befinner sig i. 

Den insikten är avgörande.

Det finns ljus. Transportarbetareförbundet till exempel, som för några år sedan beslutade sig för att organisera – på riktigt – och med långsiktigt tänk i arbetet. Man organiserar för nästa generation, och nästa. Inspirationen och förebilderna finns i länder där man har mycket större hinder för att organisera sig fackligt än vi har här. 

Går arbetet fort? Nej. Är det bitvis frustrerande och alltid resurskrävande? Ja, säkert. Är det värt det? Tveklöst. 

Alla fackförbund som begriper detta kommer att överleva också i framtiden, medan de som inte gör det kommer att få lägga ner. 

Vilket vore katastrofalt.

För Sverige behöver sina fackföreningar. Facken har inte spelat ut sin roll, men många kanske har glömt den.