Kristoffer Tamsons är trafikregionråd i Stockholm och en av Moderaternas största profiler i huvudstaden. I flera år har han flera gånger upprepat samma budskap i lokaltidningar och rikspress: hårda tag är vägen framåt för tunnelbanan och Moderaternas Stockholm, det finns inga alternativ.
Tamsons har flera gånger föreslagit en dedikerad tunnelbanepolis och polisen har varje gång svarat med att de inte ser det behovet.
I veckan gick han ännu längre när han föreslog en Stockholmsversion av den kontroversiella polismetoden ”Stop and Search”.
Stop and Search är ett brittiskt program som skapades för att kunna stoppa och visitera fotbollssupportrar eller bekämpa tung brottslighet utan krav på att det ska finnas skälig misstanke. Idag används metoden allt oftare för att istället bekämpa mindre brott med samma utökade våldsbefogenheter – sex av tio stopp handlar om små knarkrelaterade brott.
Föga förvånande har angreppssättet en stark rasistisk slagsida mot etniska minoriteter. Svarta löper 25 gånger högre risk att stoppas än vita och de med asiatiskt ursprung eller härkomst tre gånger högre. Fem procent av stoppen leder till att en person grips, och runt en procent handlar om vapenbrott. Minoriteter löper högre risk att stoppas trots att en majoritet, 62 procent, av de som grips är vita.
I både London och New York rullas programmen sedan flera år tillbaka efter massiv kritik från myndigheter, forskare, aktivister och sociala rörelser.
Tamsons är förstås fullt medveten om detta, men nämner inte rasprofileringen alls i sin artikel. På honom låter det som att ett dyrt, rasistiskt och ineffektivt program passar utmärkt för Stockholm.
Det är inte första gången Tamsons låter tvärsäker om något som andra vet bättre om. När Tamsons 2018 sa att tunnelbanan hade fyra ”no-go-zoner” sade polisen och SL att det inte stämde, och att de inte heller använder uttrycket för att beskriva eller kategorisera något område i Stockholms tunnelbana.
Värst är nog Tamsons uttryckliga stöd för broken windows-teorin. Det är en symbolisk trygghetssignalering som maximerar våldsmonopolets kontroll utan att ha en tillstymmelse av den eftersökta brottsbekämpande effekten. Begreppet är i princip helt synonymt med en mer aggressiv polis. Det är ett eskalerande av polisens våld mot de som begår mindre brott, i en naiv tro att det skulle stoppa grövre brott.
Metoden utsätter icke-vita och de med psykisk ohälsa för en ännu högre risk att hamna i skottgluggen när ordningsmakten minimerar all tid för dialog eller omprövning av beslut. Enskilda mindre brott, som plankning eller narkotika för eget bruk, ska enligt den alltid leda till betydligt hårdare straff och aldrig till vård eller socialt stöd.
Teorin är också tydligt partisk mot klass. Det är alltid där arbetare bor och arbetar som den sätts i verket. Broken windows är en förtäckt social kontroll över särskilda områden eller samhällsgrupper, och det är ett hot och löfte om mer våld. Syftet är ett politiskt frieri till de väljare som i hårda tag mot minoriteter ser handlingskraft.
Tamsons språk och förslag är ideologisk projektion snarare än en objektiv bedömning. Språket producerar en tydlig fiende och förflyttar politiska konflikter till ett mer bekvämt och hanterbart plan. Problemet är alltid en kriminell kultur och aldrig politiken. Fuskåk kan inte handla att du inte har råd med något så nödvändigt som kollektivtrafik – det måste vara en del av en större brottskedja, det måste leda till grov brottslighet. Till Dagens Nyheter säger Tamsons till och med att han ser ett samband mellan ”tjuvåkning och annan brottslighet”.
När Tamsons använder sig av de här signalförslagen görs det som en inlaga i ett raskodat kulturkrig om ”hårdare tag”. Det handlar om att blåsa så hårt du orkar i hundvisslan som drar till sig dem som är fast övertygade om att samhället är i ständigt krig med icke-svenska yrkeskriminella. Faran finns runt precis varje hörn eller i varje tunnelbanevagn.
Samtidigt har Tamsons egna förvaltning misslyckats med trygghetsarbetet. Enligt SL:s kundundersökningar har tryggheten på flera tunnelbanelinjer stagnerat under Tamsons styre, trots hundratals miljoner i satsningar på fler väktare, en dubblering av antal kontroller och mer kameraövervakning, inklusive kroppskameror för alla kontrollanter till en kostnad av sex miljoner kronor årligen.
Tamsons har flera gånger uttryckt att den som plankar ”stjäl” från intensivvården och coronapatienter. Det är ett opportunistiskt siffertrixeri i och med att SL och Trafikförvaltningen gör en uppskattning av intäktsbortfall baserat på hur många som förmodas planka. SL räknar dessutom på att varje fuskåkare istället skulle ha köpt en egen enkelbiljett till fullpris snarare än ett månadskort eller rabatterade biljetter – ett effektivt sätt att ytterligare höja uppskattningen.
Enligt Tamsons ska det också finnas en direkt relation mellan antalet kontrollanter och minskat "tjuvåkande". Förra året minskade fusket något, vilket ska ha dragit in runt tio miljoner kronor. Satsningen med en dubblering av antalet kontroller kostar 340 miljoner över sju år. Det årliga underhållet av spärrarna kostar 20 miljoner, och spärrarna i glas kostade hela 270 miljoner att bygga. Tamsons förvaltning köpte år 2018 konsulttjänster för totalt 354 miljoner kronor, nästan 80 miljoner över budget och över 100 miljoner mer än året innan. När det stod klart att den nya bussterminalen i Slussen blir 700 miljoner dyrare än tänkt kommenterade Tamsons att det ”alltid är surt med kostnadsökningar”.
Den dystopiska tonen om moraliskt korrupta plankarpirater och behovet av en tunnelbanepolis är tom och cynisk signalering. Tamsons linje är tydlig: ökad kontroll är den enda vägen till trygghet, och trygghet för mig är kontroll över dig.
