Ledare: Är du polis eller...

Vi har alla varit barn. Många av oss är eller kommer att bli föräldrar, mor- och farföräldrar. Barn är det underbaraste vi har. De är vår framtid! Därför reagerar vi extra kraftigt när vi får höra om barn och unga som far illa eller drabbas av olycka. 

Kritiken mot myndigheter och sjukvård är ofta – och många gånger med all rätt – hård. Insatser kommer försent och man har gör fel saker.

Jag är bland de första att skriva under på att socialtjänst, polis och sjukvård måste få bättre förutsättningar att utföra sina uppdrag. Jag, mina politikerkollegor i riksdagen och politiker på kommunal och regional nivå har ett stort ansvar för detta men vi behöver mer än skyddsnät för att bygga ett bra samhälle. Mycket som i dag inte blir gjort måste till innan de nämnda offentliga aktörernas insatser eventuellt blir aktuella.

Alla vuxna har ett ansvar att kontinuerligt bidra till ett tryggare samhälle och för att alla barn och unga ska få en bra start i livet.

För mig är det naturligt att hjälpa till och reagera om jag ser att ett barn råkat illa ut eller håller på att ställa till det för sig och göra något olämpligt.  I det första fallet brukar insatsen alltid vara uppskattad men ibland har jag mötts av responsen ”Är du polis eller…” med irritation över att jag lägger mig i. Det kan jag ta. Jag tror ändå att mitt agerande är betydelsefullt.

Ibland är det vi vuxna som själva aktivt skapar risker både för oss själva och våra barn. Vilka signaler ger vi, som är föräldrar, till våra barn när andra vuxna reagerar på vad de gör? Visar vi barnen att det är viktigt att lyssna på vuxna eller svarar vi också med ”Är du polis eller…”?

Hur reagerar vi vuxna när någon ber oss att förändra ett beteende för att öka våra barns trygghet?

Jag har träffat många småbarnsföräldrar som är djupt oroade över sina barns fysiska säkerhet på väg till och från skola, fritids och i bostadens närhet. Jag tillhör själv den gruppen.

De flesta trafikolyckor sker i tätbebyggda områden. Vi vet att chansen för en oskyddad trafikant eller ett barn, som i lek rusar ut i gatan, att överleva en kollision med ett motorfordon minskar kraftigt i relation till fordonets hastighet.

Det är skälet till att man på många ställen har reglerat hastigheten i bostadsområden och kring platser där det rör sig många oskyddade trafikanter, barn och unga till max 30 kilometer i timmen.

Det är skälet till att jag är mer noggrann än någonsin att anpassa hastigheten efter omständigheter och hastighetsreglering.

Det är skälet till att jag när jag samåker påminner vänner att respektera hastighetsbegränsningar.

Det är skälet till att jag utanför min familjs bostad reagerar och ber bilister, buss- och lastbilsförare att sänka farten och åtminstone inte bryta mot hastighetsbestämmelserna.

Jag önskar att fler skulle reagera som mina vänner med ”Tack för att du uppmärksammade mig” och färre med ”Är du polis eller…” följt av ett finger i luften och en kraftig acceleration.

Nåväl! Jag kan ta det för jag tror att det är betydelsefullt att vi hjälper varandra och reagerar när vi tycker att något är tokigt och barn kan råka riktigt illa ut.