Men bara några generationer senare hade begreppet bildning stelnat till en ny, stillastående idealbild av människan och för den stod alltmer det bildade borgerskapet modell. Den bildade människan blev man snarare än kvinna, förnuftigt balanserad snarare än känslo-mässigt upprörd och definitivt välmående borgare snarare än fattig arbetare. Begreppet blev en mäktig sorteringsmaskin. Ska de obildade verkligen få rösta? Det var vad tidens alla konservativa fruktade när de europeiska samhällena stod på tröskeln till demokratin.
Arbetarrörelsen lyckades i sin ungdom dock med en rätt fantastisk sak, när den delvis slet bildningen ur borgerskapets händer, gjorde den till en kollektiv process i tusentals studiecirklar och kallade den folkbildning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Idag har det traditionella bildningsbegreppet återlanserats på bred front. Jag ser det som en konservativ trend, en tillbakablickande utfällning i en inskränkt, statusfixerad tid. Trenden går ofta hand i hand med en ganska nyauktoritär syn på relationen mellan lärare och elev och ställs i motsatsställning till en uppdiktad bild av 70-talets flumskola. Plötsligt tycks alla ha glömt hur mycket mentala skador den gamla katederskolan med sina betyg och uppföranderegler åsamkade eleverna: Alla dessa skolpojkar och skolflickor som i mer än 100 år satt där livrädda i sina bänkar för att skriva fel, säga fel, räkna fel, sjunga fel, teckna fel!
På bokmässan i Göteborg i höstas ägde tjogtals seminarier kring bildning rum. Det talades oavbrutet om vårt behov av bildning (men inte mycket om folkbildning) och ofta sades det att bildning behövs för att människan ska kunna ”växa”. Det var väldigt mycket tal om just det där växandet. Vad betyder det? Jag tror att det i hjärtat på det traditionella bildningsbegreppet finns en antropocentrisk, direkt artegoistisk världsbild där människan och inget annat levande är alltings mått.
Jag har skrivit om det tidigare på denna sida, men vill gärna hamra in det: Den bildade människan, såsom hon gestaltats i några seklers tid, framträder faktiskt mer och mer som en spegelbild av den andra mäktiga bild som ges av oss: Den ekonomiska människan, den som i varje läge iskallt kalkylerar vilken nytta en handling har för egot. Är de inte syskon? Jo, jag tror det. Är du lönsam lille vän? frågar den ekonomiska människan inför en annan människa. I en allt svårare segregerad skolvärld separeras nu mer och mer de högpresterande från de lågpresterande, ja de bildade från de obildade. Är du bildad, lille vän? är den fråga som ligger vilande i det klassamhälle som formas av en marknadifierad skola som styrs av direktörer som ställer frågan: Är du lönsam, lille vän?
Genom åren har jag deltagit i mängder av seminarier och debatter om just bildning. Vid ett tillfälle blev jag till slut så trött på särskilt det där ständiga talet om att människan absolut måste växa att jag under ett panelsamtal till slut utbrast: Krymp människan! Det är ju det vi behöver: Att skruva ned människans självförhärligande storhet och urskilja andra arters rätt att existera i den enda biosfär vi har. Vi lever i det sjätte massutdöendets era. Det traditionella bildningsbegreppet uppfattar jag som stumt inför den väldiga utmaning vi står inför: ödmjuk anpassning till annat liv än det mänskliga på denna lilla planet.
Jag tror att vi skulle behöva glömma ordet ”bildning” och istället uppfinna en rad nya ord för de strävanden vi måste ha för att förstå världen och oss själva – och inte minst för den pedagogiska skoldebattens skull. Det bästa vore om politiker, kulturskribenter och pedagoger strök ordet ”bildning” ur sin tankevärld och istället försökte uttrycka det de tror på med något annat ord. Jag brukar själv pröva att tala om ”den diskuterande människan”, ”den lärande människan”, ”den dialogiska människan”, ”den lekande människan”.
En annan väg att gå är förstås att uppvärdera folkbildningen. Den bygger på en idé om jämlikt, kollektivt och dialogisk kunskapssökande. Ett slags evig pedagogik för förtryckta, för att anspela på en berömd skrift (brasilianaren Paolo Freires ”Pedagogik för förtryckta”). Det går heller inte att med nedlåtande tonfall slänga följande fråga i ansiktet på en människa: Är du folkbildad, lille vän? Den arrogansen funkar inte.
