Naturligtvis gick den amerikanska högern bananas. Hallå påven, du ska ju vara vår kille! Håll dig till familjefrågor och prata inte om klimatförändringar (som för övrigt inte ens finns!). Mest upprörda är de över att Frasse kritiserar kapitalismen. ”Jag har fått nog, han är en vänsterliberal, en kommunist!” vrålade en personlighet på Fox News och fick medhåll av flera arga republikaner som tyckte att påven inte ens borde vara välkommen till USA längre. Den kristna högern i Sverige har för övrigt varit nästan lika irriterade. Tidningen Dagen publicerade exempelvis i våras en oförglömlig artikel som drev tesen att påven banar rum för befrielseteologin som i sin tur är en ondskans produkt som placerades i Latinamerika av KGB.

Vem är då denna påve som upprör känslor hos vissa och hyllas av andra? Han är född som Jorge Mario Bergoglio från Argentina och är den första icke-europeiske påven sedan mitten på 700-talet. Valet av påvenamnet Franciskus (efter Franciskus av Assisi) får sägas vara en markering i sig. Hans enkla livsstilsval blev ytterligare symboler. Han ville bo mindre flådigt, avstod många säkerhetsarrangemang och sägs ha dissat sin privata limousine med orden ”Jag tar bussen som de andra”.

Så långt är det mest lite gulligt. Granskar man hans politiska uttalanden är de i flera avseenden inte bara gulliga utan – givet dagens samtalsklimat – väldigt radikala. Han lyfter fram klimatfrågan så ofta han får chansen och trycker på kopplingen till jämlikhet (”En verkligt ekologisk ansats måste integrera frågor om rättvisa. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga”) och kritiserar våra ekonomiska strukturer (”vår möjlighet till utveckling förhindras av ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt perverst”). Att döma av den omfattande encyklikan om klimat- och miljöfrågor som offentliggjordes i våras är påven (eller hans rådgivare) förbluffande väl påläst och utnyttjar sin roll som opinionsbildare inte bara till slagord utan också i konkreta frågor som i synen på ekologisk skuld och marknadslösningar.

Betyder det här att Frasse är alltigenom heltrevlig och radikal på alla punkter? Nej, naturligtvis inte. När det gäller moral och genusfrågor är han traditionsenligt konservativ. För att det är svårt att kvala in som påve annars eller för att han trots allt är en 80-årig moralkonservativ gubbe, vad vet jag. Samkönade äktenskap går inte för sig och abort kränker livet. Låt vara att han inte tycks särskilt intresserad av att prata om dessa frågor (till högerns stora frustration) och att han mildrat den tidigare officiella linjen något. Homosexuella ska välkomnas till kyrkan och vi kvinnor som gjort abort ska inte längre brinna i helvetet utan kan få syndernas förlåtelse (tack hörru, hyggligt!). Därutöver finns det en del frågetecken kring hur han som jesuitledare egentligen förhöll sig till diktaturen i Argentina.

I en ledarkrönika i Aftonbladet tog Katrine Marçal upp påvens dubbla sidor som ett tecken på att hans uttalanden inte bör placeras på en vänster/höger-skala. Han är helt enkelt bara katolik, slår hon fast. Denna slutsats bygger på en föreställning om att det finns en religiös tolkning som är den ”rätta” och att denna skulle vara nästintill apolitisk och bara emanera ur själva religionen.

I själva verket är våra dominerande religioner till sin natur sådana att de i stor utsträckning går att anpassa (eller utnyttja om man så vill) för olika former av politiska krafter, progressiva som djupt konservativa. Och att, som på Frasses vis, kritisera kapitalismen och världens orättvisor, är att placera sig till vänster.

Jag tror att han fyller en progressiv funktion och jag önskar att miljörörelsen kunde vara lika klarsynt i förståelsen av kapitalismen och vänstern lika bra på att sy in klimatfrågan. Vill ni verkligen vara sämre än påven? Låt Frasse sätta den nya lägstaribban!

PS. Detta gäller givetvis inte alla frågor. När det gäller exempelvis kvinnors rättigheter får han gott hoppa höjdhopp. Ett gummiband under hakan håller hatten på plats. DS.