I skrivande stund sitter ­afghaner på Medborgarplatsen i Stockholm, för att på något vis uppmärksamma vår regering om det omänskliga i att utvisa unga människor till ett land de i många fall aldrig har satt sin fot i. Flertalet av de ensamkommande ungdomarna har fötts och levt på flykt i Iran och har således inga naturliga band till Afghanistan. Efter att med nöd och näppe ha passerat 18-årgränsen genom Rättsmedicinalverkets åldersbestämning placeras dessa ungdomar på boenden med vuxna från hela världen, där allas trauman tvingas ihop på några få kvadratmeter. Tillsammans med hotet om utvisning till Afghanistan så förloras något viktigt på vägen. Livsgnistan. Den sköra, som har hållit dem vid liv fram till nu. På knagglig svenska får de ur sig till våra läkare och sköterskor, det ingen tonåring i världen ska behöva säga; jag orkar inte längre, det är nu jag vill dö …

Sjukvårdspersonal hamnar i situationer där rollen krackelerar och tårarna kommer. De får höra berättelsen om ett liv som har lett fram till bristen på ork att fortsätta leva. Se personen lämna vårdinrättningen med en ny besökstid på en lapp i handen, utan möjlighet att ringa upp den personen under helgen för att säga; jag såg dig och jag hörde dig, stå ut – eftersom det bryter mot reglerna för relationen vårdgivare/patient.  De kan heller inte be någon annan att ringa, för det bryter mot sekretessen. Att då hålla på de yrkesetiska gränserna kan verka helt orimligt. Så vad göra?

I Sverige brinner aktivister och ideella krafter för att göra verkligheten drägligare för dessa ensamma ungdomar. På Medborgarplatsen delas det ut mat, dryck, filtar och kläder av eldsjälar som stöttar afghanerna i deras kamp för att få stanna. Föreningar över hela landet skapar mötesplatser för ungdomar över nationalitetsgränser.

I allt för hög utsträckning finns inte länken mellan den offentliga sektorn och alla ideella krafter. Mer kan göras. Varje vårdcentral och mottagning borde ha en lista med kontakter till människor och organisationer som kan bli den livlina byråkratin förhindrar vårdpersonalen att vara.