Är det kanske innerst inne det mediala systemets sätt att berätta världen som slår tillbaka? Idén att det grymmaste alltid är det mest säljande? Vem kom först, hönan eller ägget? Från slutet av 1800-talet och framåt, med mediemoguler som William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer i ”den nya världen” i det stormkapitalistiska USA, upptäckte man att det var mest lönsamt att ”slå följe” med människans sämsta sidor för att tjäna pengar på media. Den första tyska tabloiden, inspirerad av USA, proklamerade på 1920-talet att den skulle ägna sig åt det ”ohyggliga i vardagen”. Enligt denna logik skulle det vara inbyggt i människan att njuta av att få ta del av allt det vidriga som människor förmår tillfoga varandra, ”det säljer”. Handlar det om efterfrågan och tillgång? Eller om att tvinga ner människor i fasa och rädsla? Rädsla säljer och gagnar både medier, politiker och säkerhetstjänster, som debaclet med den irakiska Bolidenflyktingen visat: Hela Sverige sattes i larmberedskap för att motverka terrordåd från vad som visade sig vara en vanlig, hygglig grabb. Om inte Säpo, in i minsta detalj berättar för oss hur detta gick till har de liksom för alltid skjutit sig i foten. Liksom medierna. Eftersom så många medier föll för frestelsen, också public service, att sälja skräck (exakt det som IS önskar) istället för att visa hederliga, journalistiska muskler, vill de helst att vi ska glömma både Säpos och mediernas egna, fatala övertramp i denna fråga; det handlar om deras makt och trovärdighet.

Vi talar med rätta om dödsmördarkulten i IS. Men hur är det med oss själva? Det är liksom förbjudet att säga att ”vi” är riktigt illa ute; att majoriteten av de säjande dataspelen handlar om att mörda, inte bara angripare, att det skandinaviska ”deckarundret” handlar om serie- och massmord, dag ut och dag in. Inspirerad av Mikael Timm i P1 tvingade jag mig själv att på allvar betrakta vad som pågår i tv, att betrakta utbudet. Varje kväll, i denna burk pågår massmord, helst på unga kvinnor, avskyvärda styckningar (verkliga och obduktioner); en vanlig tisdag pågår mördandet på nästan varje kanal, ”underhållning”. Den gemytliga Hans Rosenfeldt har skapat Bron där det till dags dato begåtts sju (minst) mord, under ohygglig tortyr, senast är ett nyfött, kidnappat spädbarn illa ute, allt noggrant förevisat i bild. Själv gillade jag Alexander och Alexandra Ahndoril som författare. När de förvandlade sig till deckarparet Kepler försökte jag läsa deras böcker; så mycket splattervåld/död har jag aldrig tidigare läst, ”sex miljoner sålda böcker”. I Sveriges nuvarande kontext är Rosenfeldt och Kepler ”bra” därför att de säljer, trots att de säljer ut sina begåvningar på en lönande mördar/våldsmarknad.

Det startade när kommersiell tv upptäckte att bästa sättet att hålla kvar tittare för reklamens skull var att sända vem-är-skyldig-mördar-serier, vilket smittade av sig till bokbranschen. Det var nu länge sedan. Idag konkurrerar man med allt värre sönderskurna eller ruttnande lik eller silvertejpade offer som långsamt torteras ihjäl på uppfinningsrika sätt – Bron är ”bra” på det. När UR vill lära ut matematik skapar de en serie vid namn Mattemorden. 

Enligt de mediala marknadskrafterna är det detta vi vill ha: sju timmars direktsändning från ett torg i Paris där 130 människor nyligen mördats, samma bilder av poliser och kravallstängsel med turer till studion där olika experter tillfrågas ”vad händer nu?”, för att sedan koppla av med att skjuta ner figurer i dataspel eller titta på en seriemördarserie eller läsa en bok om brott.

Jag är inte moraliskt upprörd utan bara djupt förundrad. Är det oss eller mediesystemets berättelse om världen det är fel på? Kommer kamerorna att återvända till Paris och direktsända sju timmar om dagen under de kommande, för världen verkligt avgörande dagarna? Under klimatmötet i denna älskade stad? Troligen inte.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.