BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Förra året höjdes säkerheten på sjukhusen i Göteborg. Man införde en policy om att avdelningsdörrar skall vara låsta dygnet runt. Man har också börjat låsa de underjordiska kulvertarna som förbinder huskropparna med varandra. Och man har säkerhetsvakter som patrullerar, dygnet runt. Det kostar förstås. Bara vakterna kostar nio miljoner årligen. Det är en liten summa i sjukhussammanhang men även struntsummor i kostnadsökning brukar leda till debatt och kräva stringent motivering.
Det är anmärkningsvärt hur ”säkerhet” tycks utgöra ett undantag från den regeln. Säkerhetskostnader ifrågasätts inte, eller åtminstone inte på alls samma sätt som kostnader i kärnverksamheten, och några egentliga motiveringar tycks inte krävas. Det skäl som Sahlgrenskas säkerhetschef angav till en branschtidning var svepande. Eller rentav flummigt: ”Varför vi gör de här insatserna är den senaste tidens händelser i Göteborg, i Sverige och i världen”. Jaha?
Det är möjligt att vakterna behövs. Vad gäller låsta avdelningar, avskurna kommunikationsvägar och alltfler koder och lösenord (samt allt högre krav på lösenordet, och allt tätare byten av det) är det förmodligen ett rent nollsummespel säkerhetsmässigt. För varje försening och hinder på väg till en dålig patient är en uppenbar säkerhetsrisk. Varje jourdoktor som inte kommer åt nödvändig information eller som måste ringa vaktmästare för att komma vidare i kulverten till kvinnan på BB vars hjärta krånglar är en säkerhetsförlust. Men det är en förlust som man sällan pratar om, eftersom åtgärder som sker under nyckelordet ”säkerhet” sällan ifrågasätts.
Det här gäller inte bara sjukhusen. Ni känner igen detta, eller varianter på detta, från era arbetsplatser. Låsen blir fler och fler, hemma och på jobbet. Förra året låstes sopskjulet på vår gård. Våra urklämda yoghurtpaket och oönskade H&M-kataloger var nu äntligen säkrade! Besvärligt för mig, eftersom jag ständigt glömmer nyckeln. Ännu besvärligare för sophämtarna, som nu tvingas hålla ordning på hundratals nycklar och koder. När jag undrade varför fick jag höra att det är normalt, att alla gör så. Ja, men varför? Tja, någon kan ju tjuvdumpa sopor. Eller någon kan rota i soporna efter något användbart. Jag har svårt att se problemet; om några tjuvdumpar och andra tjuvhämtar borde det väl gå på ett ut? Och om någon till äventyrs skulle hitta något användbart är det knappast ett problem? Jag får svaret: ”Men det blir stökigt.”
Säkerhetsbranschen växer så att den bångnar. Rubriker som ”Terrordåd och flyktingkris gav rekordår för säkerhetsbranschen” återkommer i affärstidningarna. Dagens Industris analytiker lyfter fram säkerhetsbranschen i artikeln ”Tio hetaste trenderna i näringslivet” och använder det begrepp som kommit att bli helt centralt när chefer och myndigheter shoppar vakter, lås och larm. Han skriver: ”Säkerhetsbranschen möter enorm efterfrågan i spåren av terrordåd och upplevd ökad kriminalitet”.
Det är ”upplevd” som är nyckelordet här. Man talar om ”upplevd ökad kriminalitet”. De krav på evidens och data som normalt gäller tycks inte gälla här. Här räcker tydligen det med en känsla, en dålig vibb, för att ropa på ökad säkerhet. På vårdcentralen i Biskopsgården möttes de vårdsökande av väktare i vintras. Väktarna anlitades, enligt vårdcentralens chef, på grund av ”att det höga patienttrycket har skapat en upplevd otrygghet hos personalen”.
Fast det handlar naturligtvis inte om högt patienttryck, utan om en usel tillgång till vårdtider. Redan klockan åtta kunde tiderna vara slut och folk som stått i kö sedan klockan sju fick bege sig hem igen för att prova lyckan nästa dag. Då uppstod otrevligheter och gruff, varpå chefen anlitade väktare.
Hetast bland ordning-&-reda-politikerna just nu är idéer om att anlita ordningsvakter att patrullera låginkomstområdena (ett riktigare begrepp, tycker jag, än ”utanförskapsområden”). Polisen räcker inte till, hävdar de. Säkerhetsbranschen nickar ivrigt och förbokar lyxigare kick-offer till nästa säsong, och få kritiska röster hörs överhuvudtaget. Hur tänker man då? Redan polisnärvaron är en känslig sak, där personlig lämplighet och kunskap om området är helt avgörande, och nu tänker man sig alltså att de privata företagens ordningsvakter, som har 76 timmars utbildning i sitt yrke, ska skapa trygghet och goda spiraler i Hjällbo? Det är inte bara småflummigt, det är LSD-flummigt och direkt farligt.
Vi är i begynnelsen av en utveckling där säkerhetsretorik används för att begränsa medborgarnas tillgång till samhällstjänster och isolera sig från deras rättmätiga protester, som i fallet med vårdcentralen, och där medborgare möts av privatanställda väktare i grå bävernylon istället för av sjuksköterskor, poliser och läkare. Ska den vägen undvikas måste vi sluta prata om ”upplevd otrygghet” och börja prata siffror och faktiska händelser. Annars är risken stor att vi för dyrbara allmänna medel inte ens shoppar säkerhet, utan ”upplevd säkerhet”.
