När argumenten tryter kompenserar de – övertygade om att leva i den yttersta tiden, övertygade om ett nära förestående inbördeskrig – genom att sprida falska uppgifter. En präst som medverkat i public service tillskrivs ett citat om att vi måste förlåta terrorhandlingar, vilket han aldrig sagt. Ett ”vittne” lyfts fram som hävdar att terrorister skjutit och knivhuggit utanför Åhléns, och riktiga medier anklagas för att ha tystat ner detta. Det handlar om medvetna lögner, där syftet är uppvigling och polarisering. Som att sprida en bild på en liten pojke som busar framför tv-kameran och hetsa om att det är bevis för hur svenska muslimer firar terrordådet. 

För ett par veckor sedan skrev jag en ledare om hur en muslimsk kvinna hängts ut efter attacken mot London. En fotograf fångade när hon – chockad, hon hade just sett en stadsjeep plöja ner människor – ringer sina anhöriga. Hatet kom ögonblickligen. Titta, hon är oberörd! Leker med sin smartphone strax efter ett blodbad! 

Nu klipps kvinnan in i bilder från Drottninggatan. 

Tusentals gillar och delar. 

Lägre går det inte att sjunka. 

De har väntat på det här. Och nu kan de inte dölja sin förtjusning. Äntligen kan de förlösa sitt hat. Högerextremisterna jublar under allt sitt brusande raseri. De är andra sidan av det fascistiska myntet, länkade till islamisterna som drömmer om det stora kriget mellan civilisationer.

Information är makt. Information är påverkan. Därför kan jag bara beklaga att vissa medier nu har förtvivlat svårt att hantera frågor om hur de hanterat den intensiva rapporteringen i helgen. Livebevakning är extraordinärt. Enorma mängder uppgifter ska filtreras. Att då publicera otillräckligt kontrollerade rykten om skottlossning på flera platser i Stockholm… Det duger inte. Mestadels utförde medier ett föredömligt arbete, men varje övertramp – för att komma först, för att driva trafik, för att rutiner brister – orsakade fullständigt onödig ångest hos redan pressade stockholmare som undrade hur det gått för anhöriga och hur de själva skulle ta sig hem.

Alla medier måste agera ansvarsfullt i sådana här kaotiska lägen.

Men lämna inte källkritik till journalister. 

Säg att det dyker upp något spektakulärt i ditt flöde på Facebook som bekräftar en åsikt du redan har. Det finns två alternativ här. Antingen delar du direkt vidare: ”Vad var det jag sa!” Eller så undersöker du om det nu nyss läst verkligen stämmer. Vem är avsändaren? Har andra bekräftat? Är de fakta som förs fram rimliga? Det är inte alltid lätt. Men det är obligatoriskt om du vill undvika dimbildning, där verkligheten förlorar sina konturer.

Du kan gnälla på medier. 

Du kan förbanna högerextremisternas fejkade nyheter och manipulerade kampanjer. 

Men ställ samma krav på dig själv. 

Förra veckan skrev jag min ledare om Syrien, om gasningen av hundratals människor i Khan Sheikhoun. Det här bär regimens signatur. Men alla som läser Dagens ETC håller inte med. Det vet jag sedan tidigare, att negativa artiklar om Bashar al-Assad fyller mejlkorgen. En liten skara opponerar sig. 

Den som skriver ledare ska vara beredd att diskutera vidare. Även om påhopp – ”imperialist”, ”rasist”, ”krigsivrare”, ”jihadist”, ”kolonialist” – sällan ger goda förutsättningar. Men nu höjer sig de flesta inom denna grupp ändå över den nivån. Kanske är du en av dem som skickat länkar till mig? Ni hävdar nästan samtliga att det som hänt i Khan Sheikhoun är en falsk flagg-operation, vilket betyder att den utförts av annan aktör för att rikta misstankarna mot syriska regimen. Så vad gör jag av mottagna länkar? Granskar avsändare. Granskar påståenden. 

Mycket snart framträder en kedja av suspekta distributörer som tillsammans skapat en konspirationsteori. Den som skickar mig detta är, tyvärr, en länk i denna kedja. 

Kampanjen började på allvar efter att Donald Trump beslutat att angripa en syrisk flygbas. I sociala medier samlades kritiker under #SyriaHoax (Syrienbluffen). De påstod tvärsäkert att regimen aldrig genomfört någon kemisk attack. De hänvisade till en opinionsartikel från Al-Masdar News, där det bland annat kommenteras att bilder från Khan Sheikhoun visar räddningspersonal utan handskar (slutsats: då kan det inte vara sarin). Skribenten – Paul Antonopolous – levererar inte bara för Al-Masdar. Han är även medarbetare till Russia Today, Kremls alldeles egen propagandacentral. Al-Masdar är konsekvent lojal mot Assad. Det är regimens megafon. 

Där har vi avsändaren.

Problem? Inte alls, enligt de som sprider artikeln vidare, en ohelig allians mellan amerikansk extremhöger, proryska sajter, koordinerade trollkonton och, ja, vänsterns fåtaliga men mycket aktiva Assad-kramare. 

Bluffteorin exploderade när den plockades upp av amerikanska Infowars (vars frontfigur Alex Jones själv har drygt 600 000 följare på Twitter). Nu anklagades volontärorganisationen Vita hjälmarna för att ligga bakom gasningen. Rimligt? Absolut, enligt många av er som mejlat mig. Några lägger även till att Israel – eller oftare: ”judarna” – nog är inblandade. (En detaljerad genomgång av hur en lögn blir till och fortplantar sig ges av DFR Lab, som studerat processen från första artikel till fullgången konspirationsteori.)

För den som bryr sig om källkritik, även när den utmanar ens åsikter:

Att vifta med falsk flagg-påhitt är att gå Assads ärende. Den ursprungliga avsändaren sitter i knät på regimen. 

Då gör du det också om du anammar deras lögn som din sanning.

Trivs du där?