Så skriver Sakine Madon i en ledare i Upsala Nya Tidning, oberoende liberal. Hon menar att överdrivet hyllande av arbete och plikt inte är önskvärt. Hon fortsätter: “En given liberal hållning till fritid borde vara att människor förstås ska ha fritid och fritt kunna disponera den hur de vill. Vill man däremot bli försörjd för att vara ledig uppstår genast en svårighet: vem ska betala, jobba, för din ledighet? (-) Förespråkarna av medborgarlön kommer aldrig runt att det innebär att leva på andra människors slit och arbete.”
Det är förstås sympatiskt att en liberal ledarskribent kan föra ett kritiskt resonemang kring arbetslinjen som fungerar som en överideologi för de flesta partier, inte minst de liberala. Däremot tycks mig argumenten mot medborgarlön/basinkomst vara luddiga och principlösa.
För det första: De liberaler som påpekar att det är fel att människor skall "leva på andras arbete" genom att få en grundläggande medborgarlön eller basinkomst brukar instinktivt däremot försvara kapitalägares rätt att leva på andras arbete. Så det kan inte vara själva principen man är emot, utan tanken på mer rättfärdig fördelning. Det är okej att leva på andras arbete och kunna dricka champagne på Stureplan. Men är förfärligt att prekariatet skall garanteras mat på bordet… Att obegåvade slynglar kan ärva – utan att ens betala en krona i skatt – enorma förmögenheter utan att göra ett dyft har man heller inget emot.
För det andra: Vad är det som säger att en medborgarlön/basinkomst skall betalas av andra människors direkta arbete? Genom att beskatta produktionen (eller omsättningen) oavsett om det är människor, robotar, hybrider, AI eller något annat som står för arbetet så är det snarare så att robotar, hybrider och AI som finansierar merkostnad för medborgarlönen... Vilka ska annars få ut vinsten av teknikutvecklingen? Bara ägarna av kapital? Så att slynglarna kan leva gott där rikedom, karriärvägar och makt förs vidare genom generationerna så att familjeklanen kan frigöra sig från samhället i övrigt?
För det tredje: Dagens trygghetssystem – som lappats och lagats till förbannelse och idag omfattar närmare 50 olika så kallade förmånsslag – är byråkratiskt, svårbegripligt och kräver såväl sårbar datakraft som integritetskrävande kontrollsystem. Det är skapat och uppbyggt för en helt annan tid. När man utbildade sig, fick ett jobb och gick i pension. I framtiden kommer varenda människa att pendla mellan studier, lönearbete, arbetslöshet, vidareutbildning och nya påhugg i en lång kedja. En sådan kedja kräver ett generellt och tydligt trygghetssystem - inte en byråkratisk djungel där det blivit en klass- kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.
För det fjärde: Bakom kritikernas retorik döljer sig en ganska ensidig syn på människan och vad som är viktigt i ett samhälle. Bakom den överdrivna kritiken om att lönearbetet skulle avta med en medborgarlön döljer sig en märklig syn på människa och samhälle. Verksamhet i den civila obetalda sektorn räknas tydligen inte. Hur mycket sådant arbete än betyder för barn, grannskap, idrottsklubben eller kyrkans mötesplats för nyanlända.
De politiska partierna borde ta sig tid att föra samtal med medborgarna om ett totalt omtag när det gäller trygghetssystemen istället för att vara helt uppslukade av att lappa och laga i system som sett sitt bäst-före-datum. Det behövs ett totalt omtag. Vi behöver helt enkelt rensa, förenkla och förtydliga. Skapa mer robusta system. Som såväl ökar frihetsrummet för individer som rättfärdigheten i samhället. Medborgarlön eller basinkomst kan rätt utformad göra det. Och därmed också öka förutsättningarna att kunna värna demokrati och upprätthålla välfärdssamhället. Alternativet tycks vara ökande klyftor, framväxande prekariat, ökad otrygghet och därmed grogrund för krafter som får sin näring av de bruna träsken.
