Jag säger det som min vän författaren Lina Arvidsson skriver på sin blogg: det bästa som har hänt mig är papper och penna. Och som skribent anser jag att vi måste visa vördnad inför att vi både kan bruka pennan i vår hand och läsa orden på papperet.
I skrivande stund finns det cirka 775 miljoner människor i världen som är analfabeter. Denna analfabetism har ofta sina rötter i fattigdom. Och fattiga länder är inte sällan diktaturer, som inte är särskilt förtjusta i yttrandefrihet. Enligt mig bör skribenter och journalister i Sverige vara obeskrivligt ödmjuka inför det faktum att vi slipper detta flerfaldiga förtryck. Vi har både skrivförmåga och vet som skribenter hur vi ska forma orden till våra texters fördel. Vi har en yttrandefrihet som tillåter oss att skriva vad vi vill. Och slutligen, det finns folk som publicerar våra texter och dessutom betalar oss för att skriva det vi skrev. Men det som stör mig är att vi tar alla dessa ovan nämnda gåvor som vi har fått till skänks och gör inte ens i närheten av allt gott vi hade kunnat göra med dem.
I Sverige kramar vi nästan ihjäl vår älskade yttrandefrihet likt neurotiska föräldrar, men hur ofta används den till att försvara den utsatta människans rättigheter? Vi inbillar oss att vi gör något alldeles särdeles med vår dyrköpta yttrandefrihet, när vi i själva verket mest använder den för att försvara publiceringar såsom exempelvis karikatyrer på profeten Mohammed. Och den stora frågan en bör ställa sig är för vems skull och i vilket syfte publicerar vi dem egentligen? Är det för att västvärlden ska få sig ett skratt? Då undrar jag varför det måste ske på andras bekostnad? Varför ska en redan utsatt grupp av människors religion reduceras till underhållning i yttrandefrihetens namn?
Den västerländska publiken vi skriver för beter sig allt oftare som fega mobbare gentemot muslimer. Som journalister och skribenter har vi makten att skydda muslimer från dessa angrepp, genom att inte publicera verk som hånar och svartmålar dem. Det finns tidningar i Sverige som brukar yttrandefriheten med integritet och respekt för andra människor. De har fattat att den inte bara är till för att missbrukas av privilegierade västerlänningar i före detta kolonialmakter, utan den ska främst ge förtryckta människor en röst. Det finns svenska journalister som väljer att försvara muslimernas rättigheter. Men de måste bli många fler.
Häromdagen var det Förintelsens minnesdag. Det om något borde påminna oss alla, både gemene man på gatan och journalisterna på våra medier, att ett av de grövsta brotten mot mänskligheten började med just karikatyrer och texter som sparkade neråt. Om du som chefredaktör måste skriva en text för att rättfärdiga din publicering av ett visst material (nu senast Charlie Hebdo-bilderna), så kan det vara för att du innerst inne vet att det du publicerar inte är helt okej. Att bilder på kroknästa araber är minst lika moraliskt förkastliga som nidbilderna på judar under Nazityskland. Du vet någonstans att dessa bilder inte kommer att drabba terroristerna hårdast utan de oskyldiga muslimerna. Det är de som på grund av dagens grova islamofobi kommer att dödas, misshandlas och diskrimineras. Det är deras moskéer som kommer att brännas ner och vandaliseras. Vi får aldrig glömma att den antisemitiska propagandan och händelser som kristallnatten var en del av det brutala hat som utmynnade i Förintelsen.
Folk säger att pennan är starkare än svärdet, men ett smattrande tangentbord kan vara lika destruktivt som ett automatvapen i en skribents händer. Runt om i världen offrar folk sin frihet och sina liv för att få en bråkdel av vad svenska skribenter och journalister tar för givet. Låt oss därför hedra våra kollegor genom att använda vår yttrandefrihet till något mer än att bara hylla det som provocerar och som bidrar till hat. Låt oss vara på rätt sida av historien. Låt oss kämpa emot islamofobin med våra pennor och papper.