Vi ser bilder från länder där människor riskerar sina liv i kampen för rösträtt och det är mindre än 100 år sedan kvinnor stred för detta i Sverige. Ibland är minnet kort och det känns som att vi tror att de positiva saker vi har i samhället inte kan försvinna. Att rättigheter och skyddsnät kommer att finnas för alltid. Och tilltron till att någon annan fattar bra beslut är så stor att vi struntar i att vara med och påverka. Detta hindrar oss inte från att samtidigt förkasta och rasa mot de beslut som tas.
Vi har makt att påverka men tar inte alltid chansen. Är det ointresse eller vet inte alla att de har rätt att vara med när beslut fattas? I så fall riskerar vi hela vårt samhälle som är uppbyggt på demokrati. Lågt valdeltagande öppnar för att populistiska enfrågepartier och enskilt maktbegär får stort inflytande. Om en rörelse rekryterar några få entusiastiska anhängare kan det påverka ett val eller en omröstning stort, just för att andra väljer att avstå sin röst.
Föreningslivet som vi håller högt i Sverige bygger på medlemmars engagemang. Om vi vill att idrottsklubbar, fackförbund, politiska partier och andra föreningar ska finnas kvar och ordna aktiviteter måste medlemmarna ställa upp och vara med och påverka. Att sitta i styrelse eller på annat sätt föra fram sina åsikter för att utveckla organisationen är en skyldighet som medlem i en demokratisk förening. Det finns alltid eldsjälar som arbetar intensivt för föreningen men eftersom de ofta är få, blir trycket på dessa nyckelpersoner hårt och de riskerar att bränna ut sig. Om fler är med och delar på bördan så blir arbetet både bättre och mer hållbart.
Varför tar vi inte vår skyldighet att påverka på allvar? Varför ser vi det inte som en rättighet värd att strida för? Har alla samma möjlighet att påverka?
Det kan vara en åldersfråga, yngre medborgare har inte svårt för att uttrycka sina åsikter men det sker på nätet i stället för i styrelserum. Dagens unga tenderar att sprida sitt budskap på sociala medier men debatten och mötet med andra åsikter blir polariserad och distanserad. Traditionellt parlamentariskt arbete sker parallellt med nätets samhällsdebatt.
Är det en utbildningsfråga? Är alla medborgare informerade om hur beslut fattas i en kommun eller förening? Alla måste få utbildning i skolan om hur en demokratisk process fungerar och hur de kan vara med och få sin röst hörd.
Det är även en fråga om kön. Varför tenderar män att vara i majoritet i beslutsfattande organ? Det klassiska svaret på det är att kvinnor i högre utsträckning tar ansvar för hemmet och tycker sig inte ha tid för fler uppdrag.
Otrygga anställningar hindrar många arbetare från att kunna planera sina liv, vet de inte när nästa arbetspass kommer så vågar de inte riskera att gå miste om arbete genom att boka upp kvällar på styrelsemöten eller föreningsliv.
Om vi ska bevara det fria samhället där alla kommer till tals så måste alla ges chans att påverka men vi måste också ta vårt ansvar som medborgare och delta aktivt när beslut fattas. Möten, rådslag och val ska vara inkluderande och alla måste få samma information. Vi får leta mötesformer som passar alla. Tillsammans bygger vi samhället och föreningen vi tillhör.
