Men det finns huvuden som förtjänar törnekronan här hemma i Sverige också. Inte de minst de på moderater och kristdemokrater som vägrar erkänna att det finns nära släktskap mellan amerikanska och svenska ytterhögern. Så nära att varje tanke om att regera tillsammans borde förkastas.
Donald Trump och Jimmie Åkesson är tvillingar.
De avskyr fria medier.
De avskyr feminism och fördelning.
De avskyr invandring från länder där människor inte är vita.
De avskyr socialister och liberaler.
De avskyr vetenskap om klimatkrisen.
De lever med pojkrummigt storslagna men aggressivt förkrympta fantasier.
Seger eller död.
Patriot eller pussy.
Olika sidor av samma mynt.
Snurrar du det snabbt syns alls ingen skillnad.
Någon som fortfarande inte känns vid den fascistoida reflexen hos Trump, kommer heller aldrig att identifiera den hos Åkesson.
Du är blind.
Eller så har du valt att vända bort blicken.
Eller så att du själv förflyttat dig så att det politiskt groteska nu nästan verkar normalt.
En grupp verkar dock klara sig helskinnad.
Inga kritiska frågor ställs. Inga anklagelser om medlöperi till det destruktivt totalitära. Finansiärerna är som bortblåsta. Trump blir då ett plötsligt fenomen, en clown med onda avsikter som lyckats hetsa miljoner amerikaner som slitit på åkrar, fabriker och oljefält allt medan globalisering och värdeupplösning både slitit sönder och kränkt deras sätt att leva.
Överbyggnaden försvinner.
Alltså de miljardärer som lyfte honom ur tillvaron som medelmåttig men husslande kändisentreprenör. Och hur kunde de ge honom förnyat förtroende?
Det handlar om runt 100 personer som bidragit till hans senaste, hatdrypande kampanj. Vissa utpräglade republikaner, andra med egen vinning som enda princip.
Trump har levererat.
Som att ge finansmarknaden hemlig information om att corona kunde bli riktigt illa. Som att pressa ned skatterna på inkomst, oavsett hur mycket du tjänar. Som att fördubbla gränsen för skatteplikt på fastigheter och gåvor (till nästan 100 miljoner kronor). Som att underlätta avancerad skatteplanering.
Tidigare i år kom Institute for policy studies med rapporten ”Billionaire bonanza” som visar att det 2017 fanns 565 dollarmiljardärer i USA med en total förmögenhet på motsvarande 23 700 miljarder kronor. 2020 hade det blivit 614 dollarmiljardärer med en förmögenhet på motsvarande 25 400 miljarder kronor.
Varför pressas inte chefen för mäktiga riskkapitalfirman Blackstone på svar om hur han kunde skicka stora belopp till Trump efter att denne gjort klart att han aldrig skulle acceptera ett nederlag?
Ett särintresse kommer undan. Det ekonomiska.
Rika har blivit rikare. Samtidigt som de finansierat en manipulation där Trump utgett sig för att representera den genomsnittliga amerikanen. I brist på politik har hans gåva blivit en ekande tom upplevelse av revanschism, sprungen ur rasism och diverse fiendebilder: Kina, antifa, Iran, Greta, vänsterextremister, medier.
Det här har tagit USA till bristningsgränsen.
Situationen är kaotisk, explosiv.
Vad som helst kan hända.
Så sitter ändå en SVT-journalist och talar om det var ”grabbarna” som invaderade Kapitolium, i ett slags missriktad empati med vettiga amerikaner som bara vill säkra drägliga villkor för sig själva och sina familjer.
Vettiga amerikaner befann sig inte i närheten av Kapitolium.
Där fanns de radikaliserade. Milismännen, konspiracisterna.
Inte sällan från andra omständigheter än vad som satt sig som en sanning. Domarens son med en räv draperad mitt mellan sina utcheckade ögon. Direktören som rest in från Illinois. Texas-kvinnan som chartrat en privatjet.
Knappast något trasproletariat.
Cas Mudde är expert på ytterhögern. Han skriver i The Guardian (om några dagar kommer hans artikel översatt i Dagens ETC):
”Under de senaste decennierna har högerpolitiker och debattörer opportunistiskt strövat till högerextrema väljare genom att definiera dem som ’det verkliga folket’ och förklara att denna högljudda minoritet är en påstått utsatt tyst majoritet.”
Hans analys gäller i högsta grad även den upphöjda överklass som inte tvekat att leka med elden för att kontrollera alla där under som skulle kunna komma på idén att den som har mycket borde bidra mer till den som har ofantligt mycket mindre.
Det är opportunism.
Det är att gripa möjligheten att slå sönder ett tänkbart hot.
Som jag skrev förra veckan, dagen efter Kapitolium: Parallellerna mellan USA och Sverige är för många. Så även i detta.
Varför inga frågor till finansiärerna som öppnar för fascismens problemformuleringar? Eller till andra som av ekonomiska motiv gjort allt för att riva hindren för en blåbrun regering?
”Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem”, sa Antonia Ax:son Johnson – som betalar lägre skatt än en av sina kassörskor – inför förra valet.
Har hon ändrat sig när ytterhögern bevisat vad den är kapabel till, dessutom utan att den svenska riksdagsvarianten klarar av att ta kategoriskt avstånd?
Engelska skolans profitör Hans Bergström, en gång liberal chefredaktör på Dagens Nyheter, började hösten 2014 mejla med Sverigedemokraterna och uppmanade dem att ”välta bordet”, det vill säga fälla regeringens budget.
”Jag anser inte att det är mer konstigt att ha samtal med dem än att ha det med vänsterpartister och miljöpartister”, sa han 2016 till Aftonbladet.
Idag undervisas tiotusentals svenska barn av koncernen vars ledning har gett upp sin demokratiska substans.
Näringslivets organisationer bearbetade Sverigedemokraterna för att få partiet att svänga i frågan om vinster i välfärden. Det lyckades. Bolagen fick som man ville. Sverigedemokraterna fick också som man ville.
”Vi kan inte tänka bort stora partier i riksdagen bara för att de har en del åsikter vi inte gillar", sa då Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega, till Dagens Industri.
Normalisering.
Ingenting fäster. Järnrören, judehatet. Nazisvärmeriet. Historiska rötterna rakt ner i det värsta. Allt sopas långt under mattan.
Makten för rimligheten, vinsten före demokratin.
Vissa i denna grupp enprocentare sympatiserar genuint med Sverigedemokraterna och den internationella högerpopulismen. Vreden på Östermalm, för att låna rubriken från Björn av Kleens reportage i Dagens Nyheter, där moderaterna Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn kom ut som fullblodsrasister och Avpixlat-läsare. Andra är upplösta, ideologiskt okunniga men pragmatiska. De går dit pengarna växer, dit politiken aktivt kommer att motarbeta varje förslag om utjämning.
Oklart vad som styr dem som försett mediesatsningen Bulletin med startbidrag, men absolut ingen kan på allvar tro att drivkraften är att berika den mediala mångfalden.
Så vad tycker de nu?
När några av sajtens ledande röster tycker att kuppmakarna i Washington är ”killar i mjukisbyxor” och att det här nog inte skulle ha hänt om liberalerna inte ställt krav på ”könsneutralt språk”.
Kanske är det just vad man hoppats på.
Ett givet trappsteg mot den svenska valrörelsen där Bulltin kommer att opinionsbilda med frenesi för triaden SD-M-KD.
Och vad säger de socialdemokrater som under åren lånat ut sig till ”tankesmedjan” Den nya välfärden, där grundaren Patrick Engellau från sitt townhouse inte bara mjölkar svenska småföretagare på pengar utan även – genom annonsbilagor i våra största dagstidningar – propagerar för att Sverigedemokraterna har en given plats hos borgerligheten?
Alla dessa som tror sig kunna rida på högerpopulismen, styra den.
Alla som tror att fascismen inte menar vad den säger.
Terrordådet mot Kapitolium har i grunden förändrat deras möjlighet att argumentera för normalisering.
Det är nu vi ska kräva besked.
Vill du se SD i en regering?
Är det viktigare för dig än vår demokrati?
