Ledare: Äntligen byggs det – men för vem?

Jag uttryckte min sympati, för jag känner likadant. Jag vill bara att det ska vara över.

Helt dött är det ändå inte för den som skrapar på ytan. Sedan jag fick rösta första gången 2002 har bostadsfrågan varit på alla stockholmares läppar. Under 2000-talet har alltför många i den här staden, inte minst de yngre, sprungit mentala gatlopp mellan andrahandsmarknaden, de svarta kontrakten och sofforna. På senare år har gatloppet börjat att springas i allt fler delar av landet. 

Under 1990-talets första hälft, efter den svenska finanskrisen, sjönk bostadsbyggandet i Sverige kraftigt. Före krisen byggdes omkring 50 000 bostäder om året. Efter krisåren var vi nere på 10 000. Sedan dess har det skett en gradvis återhämtning, men 2013 orkade nybyggandet ändå inte över
30 000. 

För varje år som går ökar vår skuld av obyggda bostäder. Här har politikerna nu lämnat lagom valfläskiga besked: Regeringspartierna säger sig vilja bygga 300 000 nya bostäder till 2020. Socialdemokraterna har siktat lite lägre med 250 000 inom samma period. Vänsterpartiet vill bygga 40 000 bostäder ”om året”. Miljöpartiet saknar ett jämförbart mål, men Miljöpartiet i Stockholm vill bygga 150 000 bostäder i Stockholm fram till 2030.

Det låter bra. I Storstockholm kan vi konstatera att löftena är en del av en trend. Bostadsbyggandet ökar, och det färdigställs allt fler hyresrätter varje år. Det låter bra! 

Men det ska tas med en nypa salt. Antalet nybyggda bostadsrätter är fler än hyresrätterna. Och det sammanlagda antalet hyresrätter i Stockholm har genom ombildningar minskat med ungefär 80 000 sedan 1990-talets början. Detta trots att byggandet av nya hyresrätter stadigt har ökat.

De hyresrätter som byggs är dessutom för dyra att flytta in i för många stockholmare. Vänsterpartiet presenterade i veckan en rapport som visar att den som tjänar under 296 000 kronor om året – cirka 24 700 per månad – inte har råd att bo i en nyproducerad tvåa i ytterstaden. 

Statistik från LO har visat att den faktiska månadslönen för kvinnor i LO-yrken är strax under 17 000 per månad. Samma siffra för män i LO-yrken är drygt 23 000.

Bostadspolitiken i dag handlar om antalet bostäder, inte om ett samhälle där alla människor har tillgång till en bra bostad. Det kanske är för mycket begärt, detta tråk-år. Men om de rödgröna partierna får makten i Stockholm efter den 14 september har de en skyldighet att lägga om bostadspolitiken så att den innefattar alla som bor här och alla som ska bo här i framtiden.