I måndags gick fem fackförbund ut och krävde att regeringen ska satsa minst 280 nya miljarder  på mer infrastruktur, mer byggande, mer investering i trafik och järnväg.

Äntligen.

Det nya var att man sa att det får vara nog med den tvångströja över ekonomisk politik som Göran Perssons gamla överskottsmål inneburit.

Den automatiska broms på utvecklingen som gömts bakom ord som ”budgetansvar” och ”krona för krona” och ”överskottsmål” har nått vägs ände.

Sverige kan inte få bort massarbetslösheten om inte någon part storinvesterar i samhället. Och eftersom storkapitalet investeringsstrejkar och finanskapitalet hellre spelar kortsiktigt med sina pengar återstår bara offentlig sektor för att få fart på omställningen.

Om staten idag skulle låna för att finansiera en rejäl omställning skulle kostnaden nästan vara försumbar, svenska statsobligationer kostar under en procent i ränta om lånen är på tio år, det är svårt att se ett mer lönsamt läge. I praktiken kostar det inget alls att investera för staten idag.

För investeringar ger jobb, ökade skatteintäkter och dessutom ny fart på all övrig ekonomi. 

Vi kan faktiskt låna av oss själva.

Sverige är ett unikt land eftersom vi har ett stort finansiellt överskott i offentlig sektor. Över 900 miljarder sitter kommuner, landsting och socialförsäkringarna (framförallt AP-fonderna) på. Varje år skickar AP-fonderna ca 120 miljarder in på börserna. Att låta 28 miljarder varje år istället gå från AP-fonderna till statliga investeringar är ingen kostnad.

Det är en smart investering.

För att kunna göra en nysatsning kräver fackförbunden att överskottsmålet tas bort. Det är ett mål som säger att staten ska ta in mer pengar än den använder och ”samla i ladorna”. Målet har i praktiken varit övergivet de sista tre budgetarna och ingen ekonom eller politiker föreslår heller att det ska gälla idag. I praktiken skulle Magdalena Andersson tvingas sänka vård, skola och omsorg rejält om överskottsmålet skulle uppfyllas.

Det vore tokpolitik av värsta slag.

Men formellt hålls ända målet kvar. Som ett mantra.

”Spara i ladorna för att använda vid kriserna”. Eller ”bygga skyddsvallar” när nästa storm rasar in över landet.

Problemet är att ett överskottsmål minskar offentliga sektorns möjlighet att skydda samhället även vid kris.

När staten sparar blir nämligen samhället fattigare, inte rikare.

Ett samhälle kan inte bli rikt genom att alla sparar. Man måste investera. Bygga, utbilda, forska. Om en privatperson sparar ihop en miljon så ökar hen förvisso sin förmögenhet. Men om en kommun eller stat sparar en miljon så minskar vi den ekonomiska aktiviteten i samhället. 

När Göran Persson införde detta på 1990-talet var det för att mota och stoppa kritik från LO och äldre socialdemokrater. Överskottsmål och statsskuldspropaganda (”den som är satt i skuld är inte fri”) gjorde kritik mot nedskärningar och den nya massarbetslösheten till en fråga om ”ansvarslöshet”. Statsskulden, som i Sverige aldrig var i närheten av ett problem, var det argument han hade för att stoppa all typ av reformism.

Poängen är att politiken bromsade offentlig sektor och cementerade ökade klyftor och hög arbetslöshet.

För privata företag fanns utrymme för tillväxt eftersom man samtidigt privatiserade bland annat skola och omsorg. Och för exportindustrin blev det goda år, men inte på grund av budgetpolitiken, utan på grund av den kraftigt sänkta svenska kronan. Och ju lägre aktiviteten i ekonomin blev, desto lägre räntor och inflation.

Symptomatiskt är att när staten åter fick överskott var det skattesänkningar S, V och MP genomförde, inte offentliga satsningar.

Och att alliansen sen fortsatte sänka skatterna vet vi.

Tills man nådde vägs ände 2013. Överskottsmålet gjorde nya skattesänkningar omöjliga.

Alliansen förlorade valet (det vill säga sina egna väljare) när man inte längre kunde skaffa röster med lägre skatt.

Men det är också vägs ände för S. Om överskottsmålet får råda kommer massarbetslösheten vara kvar länge än.

Och vi blir alla fattigare.

Jag vet att det både inom S och V finns kritiska röster som samtidigt säger att det var bra på 90-talet att bromsa, men att man nu måste tänka om.

Jag menar att det är nys. Socialdemokratins budgetpolitik har skapat oanvända överskott som blev maktmedlet för borgare att sänka skatterna. Att Sverige idag står och stampar, att inget verkar vara möjligt, att inflationen är noll, att 8 procent är arbetslösa, att jämställdheten försämras… allt hänger ihop med decennielånga bromsanden av den gemensamma sektorn. Herregud, kommer ingen ihåg att vi hade gratis sjukvård i det här landet förut?

Fackförbundens krav är en början. 28 extra miljarder per år är lite, men ingen dålig start.

En annan bra sak vore om dessa byggfacks jobbstöd i form av rot-avdrag gjordes om helt så att svenska husägare och hyreshus får rot-avdrag bara för klimatsmarta och energieffektivare ombyggnader. Sverige behöver inte fler ombyggda lyxkök i dyra bostadsrätter. Vi behöver minska utsläpp och samtidigt skapa jobb.

Nej, det är inte svårt att hitta reformer som kan återge de rödgröna en progressiv roll och en majoritet bland väljarna. Göran Greider föreslog i onsdagens Dagens ETC en sjätte semestervecka för att minska arbetslöshet. Jag är själv mer fixerad vid stora och snabba investeringar eftersom tiden börjar rinna ut när det gäller att skapa en hållbar ekonomi.

Idag måste vi satsa resurserna som senare kan ge lägre arbetstid och rimligare liv.

Våra barn kommer att få det bättre men knappast du som är medelålders.

Reformism tar lite tid. Vi har förlorat tjugo år på en budgetpolitik som försökt strypa grisen och skrika fram tillväxt.

Det gick inge bra.