De antifascistiska kyrkklockorna på 1 maj i Jönköping kommer många av oss aldrig att glömma och heller inte dem som i en fredlig sittaktion tvingade Svenskarnas parti att ta en annan marschväg. En våg av antirasism har rest sig ur detta land och kan vara på väg att ta knäcken även på Sverigedemokraternas uppgång. Alla som talat och agerat mot rasismen kan känna sig stolta över att ha upprättat en ny agenda i svensk politik. Det betyder inte att någon kan luta sig tillbaka och ta det lugnt; här handlar det om många års fortsatt kamp.
Och inte bara det. Det är nämligen så att antirasismen i sig inte räcker för att bekämpa de grundläggande orsakerna till den fascism som sveper över Europa. Det finns en ytlig liberal uppfattning om att rasism handlar om fördomsfulla normer och attityder och det räcker att nedkämpa dem. Det har aldrig varit arbetarrörelsens och vänsterns syn på fascism, nazism och rasism – men frågan är om den inte, tyvärr, är på god väg att bli också vänsterns.
Det var väldigt, väldigt länge sedan jag hörde vänstermänniskor spontant börja diskutera hur ett samhälle skulle kunna organiseras så att själva orsakerna till fascismen utraderas. Vänstern reagerar på högern, men går inte före. Till och med den nye påven ligger numera ofta före vänstern i modet att utmana kapitalism och ojämlikhet! Hur ska ett socialistiskt samhälle se ut? När den frågan aldrig ställs tystnar det i samhällsdebatten och det bidrar till att extrema högerideologier lockar till sig i synnerhet unga, statuslösa män som längtar efter en politik för de yttersta tiderna.
På senare år har det blivit uppenbart att nyliberalismen intellektuellt har förlorat. Inget nyhetens behag finns heller i den. Doktrinär marknadsliberalism har testats i 30 års tid nu och har lett till permanent massarbetslöshet, snabbt växande inkomst- och klassklyftor och inställd jämställdhet. För närvarande gör den franske ekonomen Thomas Piketty ett bejublat segertåg bland västvärldens intellektuella. Han har visat att förmögenheter hopar sig i samhällen som inte mycket aktivt försöker motverka dem. Det är bra. Men här har vi problemet: Piketty har inga lösningar på det problem han identifierar. Höjda kapitalskatter och avskaffande av skatteparadisen är bra men räcker inte.
Vi har nått den punkt i samhällsdebatten där den stora frågan om ägandet – och därmed makten i samhället – måste resas igen, efter att i tre årtionden ha vilat i en garderob. Skenande ojämlikhet, som yttrar sig i ökad social otrygghet och klyftor, är en grundläggande mekanism bakom rasismen och den kommer man inte åt med enbart antirasism. När vi driver bort rasister från gatorna så driver vi bort symtom, inte de mekanismer i samhällsekonomin som alstrar rasismen.
Piketty menar att ojämlikheten ökar därför att avkastningen på kapital tillfaller en liten, liten del av befolkningen. Vad är botemedlet? Den främsta åtgärden är att öka det offentliga ägandet av produktion och kapital. Ingen väg finns förbi det, om man menar allvar med jämlikhet. Ta löntagarnas samlade pensionskapital. Det är enorma summor. Men det används idag oftast mot löntagarnas intressen i spekulativa syften, trots att det är folkets egendom. Eller ta privatiseringarna. Den som går in på ett privatägt apotek och köper sin medicin låter en del av det hen betalar göda ojämlikheten när vinst tillfaller företagets ägare. Privatisering av tidigare offentligt ägda verksamheter har gett helt ny energi åt den ojämlikhet som Piketty beskriver.
Det är inte bara en ideologisk förlust, eller en välfärdsförlust – utan framförallt en förlust av makt. Samma sak gäller a-kassa eller sjukförsäkring. När de förbättras betyder det inte bara ett bättre liv för den som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom. Det innebär mer makt och kaxighet åt den breda arbetarklassen.
Min erfarenhet är att den del av arbetarklassen som tenderar att lägga sin röst på främlingsfientliga partier är den del som känner sig maktlös.
1900-talets kommunistiska visioner begick misstaget att inte erkänna att marknadslösningar är bra på många områden. Jag tror inte att något samhälle klarar sig utan marknader. Avgörande är var denna marknadsmekanism ska få verka. En bra tankefigur att utgå från är ”Demokratisk planhushållning”, som är något annat än den kommandoekonomi som förstörde livet för miljoner människor under realsocialismen. Knappast någon kan argumentera mot idén att våra samhällen bör planeras, särskilt inte i en tid när miljö- och klimatfrågor kräver hushållning och direkta ingrepp i konsumtionen. Men då kan och bör också stora områden planeras in där marknaden styr.
Det antirasistiska arbetet har fått människor att aktivt säga nej till nazism och rasism. Men de antifascistiska kyrkklockorna ringer in en ny agenda för vänstern: Vi måste börja dryfta idéer om ett samhälle där rasism och nazism inte kan få fotfäste. Det förutsätter att vänstern på nytt börjat diskutera makt och ägande. Vi får aldrig nöja oss med antirasism. För den som tar antirasismen på allvar gör socialismen comeback.
