Jag ser dokumentären Cobain: Montage of Heck om 90-talsbandet Nirvanas sångare Kurt Cobain – hans uppväxt, skapande, och kamp mot drogberoende och psykisk sjukdom.
Jag ser den för att jag letar efter ett citat han sagt, något om svårigheten att vara alternativ och samtidigt sälja miljoner, för jag behöver citatet till den ledartext jag då tror att jag ska skriva.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Texten som jag tror att jag ska skriva handlar om Cobain som feministisk ikon, om hur låten Rape me var viktig för att den kopplade ihop våldtäkt med våld och hat, inte sex, och om 90-talet i stort – där Cobain var motsatsen till det vedervärdiga New lad-fenomen jag hamnade i när jag flyttade till London i slutet av samma decennium.
Men istället fastnar jag i dokumentärens beskrivning av depression.
För 1994 begick ju Kurt Cobain självmord efter en lång tids kamp mot sitt eget psyke.
Samtidigt på 90-talet tog debatten om antidepressiva fart när Prozac lanserades på marknaden (trots att antidepressiv medicin redan använts i sjukvården i decennier). Eller ”lyckopiller” som de vid denna tiden kallades av folk som inte alls förstod hur antidepressiva – eller depression, för den delen – fungerar.
När man tittar på debatten om antidepressiv medicin idag slås man av hur lite som förändrats. Bara förra veckan hade Aftonbladet en artikelserie för och emot antidepressiva mediciner. Artikelserien sammanfattades med rubriken ”Lycka på recept?”.
Egentligen vill jag inte skriva om detta ämne. Sist jag gjorde misstaget att skriva om depression var här på Dagens ETC:s ledarsida. Då skrev jag om hobbypsykologer som ger råd att ”tänka sig ur sin depression” istället för att vända sig till sjukvården. Och även om jag skrev att antidepressiva rekommenderas vid svår (severe) depression, att olika depressioner kräver olika behandlingar och att terapi bör vara ett lika självklart alternativ som medicin, så tolkade vissa det som att jag ville tvinga alla som haft tentaångest en kväll att ta antidepressiv medicin livet ut. Typ.
En före detta överläkare caps-lock-skrek åt mig i flera mejl. Han menade att jag bara ville se läkemedelsföretagen tjäna pengar och att jag borde sluta ta min medicin för att min sjukdom ändå bara är bluff och skulle gå över av sig själv. I ungefär samma ton gick de andra ilskna mejl jag fick.
Jag valde av förklarliga skäl att inte svara och överläkaren slutade efter ett tag skrika på mig, i alla fall där jag kunde se det. Men om jag hade svarat honom hade jag antagligen skrivit följande.
Jag hade skrivit att jag inte vill att någon enda människa ska behöva äta antidepressiv medicin. Det är ingen picknick, inte ens när man står på en låg dos som jag gör. Jag hade skrivit att jag vill ha ett samhälle där vi ser människan, inte sjukdomen, där vi erbjuder riktig hjälp istället för 15-minuters receptutskrivning.
Jag hade skrivit att jag vill ha ett samhälle där vi slutar stigmatisera depression och slutar påstå att man bara kan ”tänka bort den”. Men också där vi slutar romantisera depression och slutar agera som om sjukdomen är en del av den sjukes personlighet, vilket den inte är.
Jag skulle ha skrivit att eftersom jag upplevt depression samt är anhörig till personer som upplevt depression så är jag – trots mina visioner om att förändra samhället – mer av den pragmatiska än filosofiska skolan i denna fråga. Även om jag förstår oron för ökad utskrivningen av antidepressiv medicin är min oromantiska inställning i denna liv-och-död-fråga: ”Något som funkar nu. Debatt sedan.”
Jag hade avslutat med att skriva att jag är förvånad över någon som kan beordra en medmänniska att sluta ta en medicin utan att ha träffat henne och utan att verka bry sig så mycket om konsekvenserna. Jag hade skrivit att även de som kritiserar andra för att ”gå läkemedelsföretagens ärende” uppenbarligen kan ha en agenda som går före patienternas bästa.
För vare sig du är din generations röst eller bara en person som försöker få räkningarna att gå ihop i slutet av varje månad, så har vi alla det gemensamt att vi gör vad vi kan för att slippa ha ont. Och depression gör ont. Det är inte en fråga om vilken agenda du har. Det är mänskligt.
Vi har redan förlorat så många genier, konstnärer, och sin generations röster till denna sjukdom. Vi har förlorat släktingar och vänner till den. Vi har förlorat timmar, månader, år av tid då människor med så mycket att ge istället spenderat den instängda i sin egen ångest.
Så istället för att skrika på varandra om vad vi inte tror fungerar mot depression kanske vi skulle koncentrera oss på vad som fungerar. Kan det vara vår nya agenda?
Något som fungerar nu. Debatt senare.
