Men Sveriges bostadsmarknad visar sig snabbt vara ett större hinder än förväntat. Det är svårt för att inte säga omöjligt att få tag i en bostad som de har råd med och kan bo båda två i, eftersom maken som inte studerar heller inte får bo i studentrum. Några nätter löser sig med gästrum men sedan blir det svårare. Uppgivna hamnar de på en indisk restaurang i centrala Norrköping. Där äter de och pratar lite med restaurangens ägare, en landsman, som erbjöd dem boende i en lägenhet ovanför restaurangen och arbete i restaurangen.
Lägenheten: ett rum i en femma med en madrass på golvet. Inget tillträde till kök.
Arbetet: arbete i restaurangen till en lön om mellan 123 och 130 kronor i timmen med avdrag ner till 100 kronor i timmen för boendet – under förutsättning att en obetald provjobbsvecka går bra.
Paret flyttar in i den sunkiga lägenheten och maken börjar arbeta i restaurangen direkt. Han arbetar i princip varje dag, långa arbetspass. Hon arbetar nästan alla studiefria dagar. De får inte laga mat i lägenheten och inte äta mat i restaurangen medan de arbetar heller. På natten, efter att restaurangen stängt, får de äta rester av det som finns kvar. Drömmen om ett åtminstone drägligt liv i Sverige under tiden studierna pågår övergår snabbt till en mardröm.
Mitten av månaden övergår till slutet av månaden men ingen lön kommer. Paret väntar tålmodigt och godtroget eftersom, citerat ur handlingar i målet, ”Sverige var ett land där man inte kunde bli lurad”. Men nästa månad kommer ingen lön heller. Arbetsgivaren skyller på olika saker varje gång de tar upp frågan och bortförklaringarna varvas med aggressiva kommentarer och hot om konsekvenser för både paret och deras familj om de fortsätter kräva en massa saker. De ska, framgår det med all tydlighet, vara tysta och tacksamma mot arbetsgivaren. De är rädda för honom. De börjar förstå att de blir lurade men är tvungna att stanna kvar. Om de flyr situationen kommer de aldrig få sin lön och de har ingen annanstans att bo heller.
En dag i november 2018 kulminerar allt. De konfronterar sin arbetsgivare och kräver sin lön. Han blir aggressiv, hotar dem och vräker dem från bostaden. Polisen tillkallas. Det rättsliga efterspelet påbörjas och ett år senare, i december 2019, döms arbetsgivaren till åtta månaders fängelse för människoexploatering, mot sitt nekande.
För tingsrätten har arbetsgivaren berättat att han bara agerat i medömkan för paret och att det är han själv som utnyttjats av dem. Att paret skulle ha arbetat i hans restaurang är, enligt honom, en lögn, trots att andra anställda vittnat om att de arbetat sida vid sida med dem och trots att det finns kort på mannen, när han står i restaurangens kök och arbetar. Arbetsgivaren känner inte igen sig i att han skulle vara hotfull och aggressiv. Snarare, menar han, är det så att personal alltid snackar skit om chefen. Alltid. Och de andra anställda, som i vittnesmål berättat att han blivit aggressiv när de frågat om lön, de ljuger också.
Människoexploatering är ett ”nytt” brott i Sverige, med ribban något under människohandel. Och domen mot arbetsgivaren i fråga är unik, till skillnad från utnyttjandet av arbetskraft, som knappast är en ny företeelse. Provjobb utan lön, uteblivna löner, hotfulla arbetsgivare, arbetstider som om det vore början av 1900-talet och utstuderad exploatering av sådan arbetskraft som lätt kan luras – det vill säga många gånger invandrad arbetskraft, ungdomar och olika särskilt utsatta på arbetsmarknaden, är mycket vanligt i flera branscher.
Efter tiden på den lilla indiska restaurangen i Norrköping fick mannen jobb i ett gigföretag som levererar mat med cykel, bland annat från den aktuella restaurangen. Han vågade dock aldrig plocka upp leveranser där. Kvinnan fortsatte sina studier.
Mål nummer B 198-19 skulle lika gärna kunna vara titeln på en bok om den svenska arbetsmarknaden i modern tid. De 124 sidorna berättar historien om att vem som helst oberoende av klass kan falla offer för hänsynslöst utnyttjande av arbetsgivare som inte vill, kan eller behöver göra rätt för sig. Långt ifrån myndigheters vakande ögon och ansträngningar, långt ifrån fackens organiseringsmöjligheter, på en undre – omfattande – arbetsmarknad utan rättigheter för arbetstagare och skyldigheter för arbetsgivare.
