Inte minst eftersom andra partier – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna – verkar ha gett upp om att fungera som något slags skyddsvall.

”Vi får inte vara naiva inför att landets tredje största parti inspireras av de länder där vi nu ser att de inifrån monterar ner grundläggande fundament i den liberala demokratin, säger Annie Lööf när hon håller sitt sommartal.

Annie Lööf menar Ungern och Polen.

”Man har avvecklat domstolarnas oberoende, begränsat oppositionens inflytande, inskränkt press- och yttrandefriheten och stöpt om public service till regeringspartiets förlängda propagandaarm”, skriver hon i Dagens Nyheter.

”Det kan hända här i Sverige.”

Hon vill skydda grundlagen genom att överge modellen där det bara krävs två beslut i riksdagen för att ändra den, med enkel majoritet och med ett val – eller extraval – däremellan.

Hon vill att journalister och medier ska kunna få ett offentligt stöd för att garantera sin säkerhet.

Skarpt läge.

Det är vad Annie Lööf förmedlar.

”Värnandet om den svenska demokratin är Sverigedemokraternas starkaste ledstjärna”, kommenterar Jimmie Åkesson i Aftonbladet.

Sverigedemokraterna har en historia av hätska, auktoritära utfall mot medier. Ja, mot alla medier som är kritiska. Inte i betydelsen att de har en agenda att skandalisera SD, utan att de har som ambition att granska alla politiska partier oavsett om färgen är röd, blå, grön eller – brun.

Denna rabiata inställning till fria medier och deras uppdrag hittar man i alla skikt av SD:s växande organisation.

Där finns knasbollarna med någon perifer position i någon liten kommun och med noll filter mellan hjärna och Facebook. De blir uteslutna. Kvasten går från Stockholm.

Men det exceptionella med SD är att synen på medier som en fördärvlig, förledande verksamhet utgår från själva kärnan, från partiets ledning, ursprungligen från Jimmie Åkesson.

Han är besatt av medier, särskilt av sin egen relation till medier.

I sin bok ”Satis polito” (2013) definierar han ständigt sig och partiet genom mediernas rapportering. Det är ett martyrskap som odlas, men också en demonisering, av journalister som förrädare och hantlangare till sjuklöver och mångkulturalism. Jimmie Åkesson tycker att det räcker att kalla 90-talets brutala skinnskallar och ohöljda rasism för ”de vilsna åren”. Om någon journalist faktiskt utkräver ansvar? Då har den passerat gränsen till fiendeland. Han leker även med tanken – inspirerad av Flashback – att journalister kollektivt undertecknat ett ”kontrakt” om att tystna ned migrationens negativa konsekvenser.

Jimmie Åkesson ljuger.

Som han ljuger!

Inför nästa val är budskapet:

SD värnar demokratin

SD värnar mediernas uppdrag.

Det behövs knappast granskande journalistik för att avslöja hur ledstjärnan styr i rakt motsatt riktning. Allt som behövs är att du minns en enkel regel: Lyssna aldrig på vad Jimmie Åkesson säger när han får besvärliga frågor, lyssna istället på vad hans partivänner säger mest hela tiden.

Gång på gång på gång.

• Det här med ansvarig utgivare är inget som SD har respekt för. Efter valet 2010 – då TV4 vägrade visa SD:s reklam – kom Mattias Karlsson med förslaget att riksdagen skulle besluta att ingen framöver ska kunna neka att sända politiska budskap.

• Mattias Karlsson i en mycket avslöjande intervju med Aftonbladet Kultur, 2011: ”Vår vision är att nå inflytande i alla samhällssektorer. Det är bara fantasin som sätter gränser… Vi vill göra samma marsch genom institutionerna som 68-vänstern har gjort.

• SD bannlyser redaktioner från partisammankomster. Som när Expressen portades från valvakan 2014 på grund av anklagelsen ”legitimerar politisk våldsbejakande extremism”. Egentligen: SD vill straffa Expressen för att tillsammans med Researchgruppen ha avslöjat SD-politikers rasism.

• Efter att SD portat Expressen får tidningen hjälp av kollegor att bevaka valvakan. Tidningen gick inte att stoppa den gången. ”Det gör vi i sinom tid”, twittrar dåvarande SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth till svar.

@StefanIversen1 haha. Det gör vi i sinom tid

• SD har politiker som avskyr public service. Därför motionerar de återkommande om att lägga ner SVT och SR som ”misskrediterar, förlöjligar, förtalar, förvränger eller rent av ljuger i sina nyheter och program”.

• Björn Söder talar 2014 i en intervju oerhört suspekt om judar och samer. Han fick läsa citaten på förhand. Men sedan dundrar han ändå: ”Nu försöker man upprepa lögner för att få dem till sanningar. DDR-propagandan finner inga gränser i det här landet. Vilka vidriga journalister!”

• Mikael Strandman, ordförande i Norrtälje, tycker 2015 att journalister ska rekryteras till public service – efter politiska sympatier. Åsikstregistrering. Partiledningen reserverar sig mot förslaget men bekräftar problemformuleringen.

• Richard Jomshof, 2015: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”

• Linus Bylund, 2016: ”Vilket SKÄMT stora delar av Sveriges navelskådande trångsynta journalistkår är! … Ni är och förblir denna nations fiender tills ni begriper och fullt ut, utan om eller men, börjar tillämpa konsekvensneutralitet i ert arbete.”

• Anna Hagwall motionerar 2016 i riksdagen om att avveckla presstödet. Det vore katastrof för många medier. Men hennes argument är att stödet äts upp av Bonnier och att ”ingen familj, etnisk grupp eller företag” ska ha sådan mediemakt. Vid tidpunkten fick inte Bonnier en enda krona i så kallat driftstöd. Etnisk grupp… Antisemtism, det vill säga. SD utesluter henne efter intern granskning. Hon framhärdar med sin motion som vilde.

• Jimmie Åkesson i Morgonpasset, 2018: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.”

• Aron Emilson, kulturpolitisk talesperson, anser 2020 att chefer på SVT och SR ska kallas upp till kulturutskottet och ställas till svars för sända inslag, bland annat ett om ungdomsrån, som han menar är opartiska. Han säger senare till Dagens ETC: ”Hur man än vrider och vänder på det blir det de folkvaldas ansvar att utkräva ansvar från bolagen om man upplever att brister finns i kravet om opartiskhet.”

• Riksdagsledamöterna Robert Stenkvist och David Lång motionerar 2020 om att sanktioner ska kunna riktas mot programansvariga på public service när ”allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd sker”.

• Linus Bylund är ledamot i förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR. Han säger 2020 till tidningen Fokus att journalister ska kunna straffas för partiskhet: ”Jag säger inte att vi ska sparka ut varenda journalist som inte gör som jag säger. Det är självklart. Men det måste finnas där. Överträder man sina befogenheter som anställd i folkets mediekanal och lurar folket, för det är ju en antidemokratisk handling – att sprida fake news, att ta ställning i det som uppfattas som nyheter – då missbrukar man ju ett väldigt tungt förtroende som man fått av folket för folkets pengar och inte för att driva opinion mot folket.”

Du ser mönstret.

SD föraktar den tredje statsmakten – och kan inte dölja det.

SD vill göra kaos med misshagliga medier.

Först public service, sedan resten.