Annie Lööf är inte på låtsas. Partiledaren menar faktiskt vad hon säger. Och om hon skulle byta riktning, ser hon till att motivera varför. Policy skrivs inte om i realtid, opportunistiskt, som ett kladdigt flugpapper. Policy är politik, policy är på riktigt. Du kan vara vänster. Du kan försöka karva fram en plats åt dig själv mittemellan. Du kan, som Annie Lööf, vara riktigt rabiat råhöger.
Jag drabbas av svimning, så råhöger och extrem och kompromisslös är hennes politik.
Det är uppenbart för alla som ser till sakfrågorna, till politikens kärna, till hur hon tänker om statens uppgifter, om det offentliga och det privata – ja, om allt.
Men jag respekterar det.
Tydlighet.
En röntgen skulle visa upp en ryggrad.
Något som blivit alltmer sällsynt, i synnerhet då hos borgerligheten där moderater, kristdemokrater och liberaler mest verkar ringla efter den bruna bossmasken.
Annie Lööf förtjänar respekt för att hon är obönhörlig vad gäller att hålla dörren stängd för Sverigedemokraterna. Ja, de kommer med många mandat. Ja, de är fortfarande rasister. Så den enda möjliga slutsatsen:
”Jag kommer inte att samarbeta med ett främlingsfientligt populistparti.”
Det säger Annie Lööf när hon intervjuas av Dagens Industri. Hon menar det. Inte bara för stunden. Inte som Ulf Kristersson och Ebba Busch. Kan du föreställa dig Annie Lööf sitta ned förtroligt med en av Förintelsens överlevande och sedan svika sitt löfte? Nej, det går inte.
Annie Lööf förtjänar också respekt för att hon envisas med att se Vänsterpartiet som sin nemesis. Inte för att hon har rätt, men för att hon gör en analys bortom spelet, bortom att bara söka det mest gynnsamma draget.
”Vi står väldigt långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken, där de vill höja skatterna på allt som rör sig”, säger hon till Dagens Industri.
Det är en upprörande intervju. Det är en härlig intervju.
Det finns vänster.
Det finns mitten, kanske, möjligen.
Det finns höger.
Sedan finns Annie Lööf.
Ingen politiker i västvärlden har lika stark nyliberal aura. Du vet vad du röstar på om du röstar på Annie Lööf. Du vet på samma sätt varför du inte gör det.
Medan resten av borgerligheten – förutom Jimmie Åkesson, faktiskt kristallklar – driver omkring som en mjölkig dimbank.
Jag tror att det är viktigt. Nivåhöjande.
Annie Lööf är den sortens politiker som ställer krav på andra partier men också på väljarna.
Att jag ens skriver den här ledaren, är om något talande för hur illa ställt det är i övrigt. Sverige har en sensationellt usel opposition på högerkanten. Det är direkt skadligt. Det kommer att leda till en miserabel valrörelse.
Som nu när konservativa och nationalister vill positionerna Centerpartiet som ett vänsterparti, som en lydig svans till regeringen. Det kan man bara hävda om ens politiska förståelse börjar och slutar med vem som har släppt fram vilken statsministerkandidat. Eller ja, om man mest är ute efter att plocka billigast möjliga poäng. Och om man väljer att bortse från att alternativet skulle vara att en gång för alla bekräfta Sverigedemokraterna, som borde vara mörk materia för alla som vill kalla sig liberaler.
Annie Lööf är vänster?
Vilket skämt.
”Vi har den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken”, säger hon till Dagens Industri.
Och det är alldeles sant.
Sedan upprepar hon det hon tidigare sagt.
Sänkt skatt på inkomster. Sänkt skatt på arbetsgivareavgifter. Sänkt skatt på bolagsvinster. Sänkt skatt på ISK-sparande. Ingen höjning av skatt på kapital. Ingen höjning av någon skatt, överhuvudtaget.
”Som ett grönt liberalt parti är det självklart så att vi måste fortsätta att sänka det svenska skattetrycket, som är ett av de högsta i världen”, säger hon.
Annie Lööf är din politiska motståndare. Precis som vanligt.
”Centerpartiets impact på den politik som har förts under sosseflagg under flera år nu är smärtsamt påtaglig. Aldrig förr har Sverige gått bakåt i utveckligen så mycket som under Annie Lööfs ledning”, sammanfattade Jenny Bengtsson här på ledarsidan, och lade för säkerhets skull till:
”För Annie Lööf, precis som för hennes förebild Margret Thatcher, är det viktigaste i den politiska gärningen att koncentrera vinster och rikedomar till dem som arbetar allra minst, det vill säga dem som tjänar allra mest på andras utförda arbete.”
Hennes politik är katastrof. Särskilt om Socialdemokraterna låter den passera.
Men det är samtidigt en politik som visar sig, som är autentisk, som inte flimrar ängsligt.
Och, slår det mig, i den där ganska korta intervjun ger hon fler konkreta besked än vad övriga komponenter från den nu havererade Alliansen mäktat med under hela året.
