BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att Moderaterna drev på så hårt för att få till misstroendeförklaringar mot tre S-ministrar visar, med all önskvärd tydlighet, att partiet saknar alla utsikter att bli just statsbärande. Ty så direkt oansvarigt beter sig icke ett parti som gör anspråk på att leda en hel nation. Det får sägas till Fredrik Reinfeldts försvar att han knappast skulle ha tagit det steget ut i meningslöst kaos.
Det är heller inte i första hand Anna Kinberg Batras personlighet och hennes svårigheter att agera i medierna som varit problemet. Hennes osäkerhet speglar i själva verket partiets ideologiska kluvenhet och osäkerhet. När det gäller Kinberg Batra blev det särskilt uppenbart: Som politisk varelse är hon en utpräglad nymoderat, mer liberal än konservativ.
Och när hon på grund av det inre trycket från partiets högerflygel orienterade sig högerut och sträckte ut handen till Sverigedemokraterna – ja, då kände nog de flesta att det där knappast uttryckte hennes grundläggande politiska personlighet och hållning. Det lät aldrig riktigt som om hon trodde på det hon sa när hon talade om samtal med SD, eller om att ”daltandet” med bidragstagare måste upphöra.
På presskonferensen där hon meddelade sitt avgångsbeslut nämnde Kinberg Batra den segslitna kampen mellan liberalism och konservatism i sitt eget parti. Den finns där. Man kan se det som att en ideologisk kamp inom moderaterna har slitit sönder partiet. Men även om det var glädjande att för en gångs skull höra de politiska ideologiernas namn uttalas så räcker det inte för att förstå det som nu sliter sönder Moderaterna. Det handlar om något mycket mer konkret.
Jag är nämligen övertygad om att det som under Reinfeldts ganska våldsamma varumärkesomstöpning av det egna partiet ändå kunde hålla partiet samman var – skattesänkarutopin. Gammelmoderater som hade svårt att svälja en generös flyktingpolitik, avfärdandet av försvarsmaktens behov och den inställda kritiken av exempelvis arbetsrätten, svalde ändå sin kritik. De lät sig tröstas av de gigantiska skattesänkningar som Reinfeldt och Borg lovade väljarna.
Det var skattesänkningarna som höll ihop både ett kluvet moderatparti och Alliansen. Nu är den tiden förbi. Ty även om moderaterna naturligtvis fortfarande förordar skattesänkningar så är dessa inte i nivå med vad som tidigare genomförts. Och än värre för moderaterna: Väljarna upplever det nog inte som trovärdigt att ena stunden lova mycket mer resurser till förvar och polis och samtidigt vilja sänka skatterna.
Anna Kinberg Batra tvingades som partiledare gå omkring i ruinerna efter Reinfeldts och Borgs skatterevolution. Och när den enande visionen inte längre fanns kvar flöt de gamla motsättningarna upp. För många moderata väljare blev närmandet till Sverigedemokraterna droppen.
Vem som än efterträder Kiberg Batra kommer att stå där med samma inre splittring i partiet. Väljer partiet att gå mer mot sin liberala pol förlorar det väljare till SD. Och väljer det att ännu tydligare bejaka sin konservativa sida lär många M-väljare strömma över till Centerpartiet. Någon självklar efterträdare finns inte riktigt heller.
Moderaterna är dessutom ett parti som mer än alla andra partier faktiskt liknar ett företag. Det gick som bäst när VD:n hette Reinfeldt, ekonomidirektören Borg och personalchefen Per Schlingmann – och alla övriga riksdagsledamöter och kommunpolitiker bara var lydiga anställda som kände berusningen när företaget steg på den politiska börsen. De som nu hoppas på att ett snabbt partiledarbyte i moderaterna ska förbättra kvartalssiffrorna hoppas på alltför mycket.
Svensk politik är mer oviss än på mycket länge. Man får gå tillbaka till tjugotalet för att hitta en lika kaotisk tid. Sverige är idag på många sätt ett högerland. Det står ungefär skrämmande 60-40 till borgerligheten och SD tillsammans i opinionen. Att en rödgrön regering kunnat regera under dessa premisser är egentligen mycket märkligt. Men förmodligen stärks Stefan Löfven och hans regering av moderaternas kris. Han står där till synes stabil i en röra som är röd, grön, blå och brun. En mer offensiv politik från socialdemokratins sida inför valet nästa år är egentligen bara det som kan lösa upp det rådande dödläget. Jag tror att många har en sådan förväntan.
Anna Kinberg Batra avgår. Moderaternas problem stannar.
