Den 7 december – två månader efter att Hamas och andra palestinska grupper tagit sig över muren och begått värsta sortens terrorhandlingar, mitt under Israels pågående och måttlösa krig mot Gaza, långt efter att den svenska debatten imploderat i drevande anklagelser och simpel opportunism – håller Andreas Malm en föreläsning på Stockholms universitet.
Han är inbjuden att tala av socialantropologen Peter Lagerqvist, som under hösten och vintern arrangerat en serie öppna samtal om Israel och Palestina, ett initiativ som uppmärksammats här i Dagens ETC.
Det är först nu jag tittar, det ligger på Youtube, men jag gör det med viss bävan. Malm är odiskutabelt en av Sveriges mest intressanta tänkare med vänsterperspektiv som spänner över och ofta väver samman en rad frågor, från islamofobi till klimatkris, från kolonialismens brott till aktivismens metoder. Han har också en demagogisk kvalitet, typ en Jan Myrdal. Världen kristalliseras i fast, hård, kompromisslös form. Jag har tidigare kritiserat honom för hans syn på Hamas, efter att han sagt följande på en konferens 2021:
”Hur uttrycker vi vår beundran för motståndets hjältar i Gaza, som leds av Mohammed Deif? Hur ska vi förstå att den sionistiska entiteten driver allt längre in i ett högerextremt förstadie till folkmord?”
Malm syntes inte till i den mediala offentligheten efter 7 oktober, annat än med en kortare text i nystartade tidningsprojektet Parabol, där han väljer en ironisk framställning för att passivaggressivt opponera sig mot att varje samtal förutsätter ett fördömande av Hamas men aldrig grundläggande förståelse av ockupation. Det är ett slags markering. Klumpig men budskapet går fram. Han köper inte premisserna.
”I Sverige i synnerhet är det frapperande få som under de gångna dagarna har fördömt Hamas. De som har gjort det har bara gjort det en gång, så att vi nu undrar om det verkligen var ärligt menat… Enbart om alla stämmer in i fördömandet av Hamas kan konfliktens drivkrafter, i okontrollerad rörelse sedan mer än ett sekel, bromsas och förhoppningsvis stängas av… Så alla palestinier och Palestinavänner och övriga potentiellt ovita osvenskar, gör nu som jag gör. Låt det stå klart, svart på vitt. Ja, ja, ja, jag fördömer Hamas.”
Det är alltså med viss bävan jag bänkar mig. Och jag börjar med den kompletterande intervju som Lagerqvist gjorde med Malm i samband med föreläsningen. Svenska vänstermedier har misslyckats, säger Malm. Han nämner Dagens ETC, Flamman och Aftonbladet Kultur. Han har uppenbarligen läst den ledare jag skrev dagen för terrordådet, publicerad dagen efter. Han förklarar att Dagens ETC och andra har agerat ”undermåligt”, ”oinformerat”, ”fegt”, ”utan moralisk kompass eller stamina”, att vi sprider ”klichéer om att Hamas är fascister och vill utplåna judar” (i min ledare kallade jag Hamas för just fascister och antisemiter).
Lagerqvist påtalar att Dagens ETC hävdat Israels rätt att försvara sig. Malm fnyser, han tycker alltsammans är så nedslående: ”Det handlar om hur svag vänstern och hur mycket den har retirerat i Sverige.” Och, säger han, vänstern har svikit palestinierna. Själv såg han ”underbar befrielse” och kände ”surrealistisk upphetsning” när muren forcerades den 7 oktober, när de palestinska gerillakrigarna bröt sig loss ur sitt ”koncentrationsläger”.
Vidare till föreläsningen.
Här finns definitivt fler citat av den typen som brukar få borgerliga tyckare att dra slutsatsen att vänstern sympatiserar med islamister, eller i alla fall är nyttiga idioter åt sådana krafter, och helt säkert har problem med både Israel och judar.
Min text kan nu vända i två riktningar.
Jag skulle kategoriskt kunna förklara Malm som förbrukad, som destruktiv för en vänster som vill ta sig genom det vidriga som skett och sker utan att bagatellisera människoliv på grund av deras etnicitet och nationalitet.
Bara utifrån vad han faktiskt uttrycker där på universitet.
”I grunden anser jag att detta var en befrielsehandling”, säger han om 7 oktober.
Och:
”Jag konsumerar dessa videor (från Hamas väpnade gren som visar hur de spränger israeliska pansarvagnar och trupptransporter) som en drog varje kväll. Jag injicerar dem i mina ådror. Jag delar dem med mina närmaste kamrater.”
Och:
”Det är logiken bakom att avsiktligt attackera civila israeler. Att punktera strukturen i en ockupation där du kan dansa eller leva i verklig lyx bredvid ett koncentrationsläger. Och denna logik har nu förståtts av en hel del världsledare.”
Och:
”Det är inte direkt första gången som befrielsekamper mot bosättarkolonier har orsakat civila dödsfall.”
Malm låter det senare glida över i en utläggning om Nelson Mandela.
Bara dessa citat skulle kunna generera rasande ledare i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten till nästa årsskifte.
Men, jag skulle istället kunna berätta mer för dig om vad han säger, bortom dessa citat, uppmana dig att se hela hans föreläsning, så att du därefter kan bilda dig en egen uppfattning. Malm har länge varit en viktig röst i en rad frågor. Han förtjänar att du tar dig den tiden.
Trots allt.
Trots att jag själv tycker att hans teoretiserande och kontextualiserande leder honom in i en hållning som är distanserad, även inhuman, vad gäller det som drabbat Israel.
Trots att jag har mycket svårt att förstå den psykologiska mekanismen bakom att vilja knarka videor där israeliska reservister bränns ihjäl bakom pansarplåt.
Trots att jag är övertygad om att solidaritet med palestinier – som nu mördas i förfärande skala, för vilka det diskuteras total fördrivning – är fullt möjlig utan att vänslas med Hamas och obehagliga, existensupphävande begrepp som sionistisk entitet.
Tar han avstånd från terror?
Ja. Eller nästan. På sitt sätt.
”Jag tror att om några decennier från nu när vi ser tillbaka på vad som hände den 7 oktober, kommer vi att se massmordet av civila som de fula, bedrövliga, beklagliga, tragiska dimensionerna av en i grunden vacker befrielsekamp.”
Och:
”Inget av detta våld kan förstås utanför sammanhanget av decennier eller till och med århundraden av dagligt systematiskt våld från förtryckarna.”
Malm spelar inte bara ned våld som terroroperationens syfte, han spelar dessutom ned antisemitismen som en drivkraft, våldet ska istället förstås som ett revanschistisk gärning mellan förtryckt och förtryckare, mellan ockuperad och ockupant.
Malm hyllar fortsatt ledaren för Hamas väpnade gren, alltså en av hjärnorna bakom 7 oktober-massakern, och han gör det med en romantiserande glöd hos någon som varken intellektuellt eller emotionellt har absorberat vad som hände på kibbutzerna och festivalen, men som nu håller sitt hjärta vidöppet för det lidande som Gazas befolkning utstår, och alltid för atmosfärens tilltagande mättnad av växthusgaser:
”Hur högt vi än, vissa av oss, inklusive jag, kan högakta någon som Mohammed Deif, kan vi inte riktigt rekommendera att klimatrörelsen ska kopiera honom eftersom den står inför en fiende av en helt annan politisk karaktär. Vad vi kan lära av och ta tillbaka till klimatfronten är andan och etiken i det palestinska motståndet, vilket är att även när katastrofen är fullbordad så fortsätter vi göra motstånd. Även när det är för sent, när allt är förlorat, när landet har förstörts, reser vi oss ur spillrorna och slår tillbaka. Vi ger inte efter, vi kapitulerar inte, vi ger inte upp.”
Malm hävdar att Dagens ETC saknar kompass.
Han har definitivt en egen, det får man ge honom.
Han är också fullt transparent med i vilken riktning den pekar.
Han har heller inte hittat någon anledning att korrigera det minsta efter 7 oktober.
Är det en ideolog som en progressiv vänster ska luta sig mot eller ens befatta sig med?
