Föreställ dig detta: Greenpeace samlas till kongress och beslutar att inte längre verka för att fossil energi ska fasas ut. Nej, nu är det fritt fram att bränna olja och bryta kol. Inte optimalt för klimatet. Men organisationen har lyssnat på vad Vattenfalls anställda har att säga om saken. De är oroliga för sin försörjning, de upplever sig utsatta. Därför beslutar Greenpeace att riskera sitt goda rykte – ja, allt som man har arbetat för – genom att överge sin själva grundvärdering, genom att riskera sitt existensberättigande.

Det här har naturligtvis inte hänt.

För vilken organisation skulle göra något så absurt, så kontraproduktivt?

Svaret är Amnesty.

Världens största människorättsgrupp har beslutat sig för att svika världens alla kvinnor. Därmed har Amnesty förbrukat mitt förtroende. Jag vet att jag inte är ensam.

Först det pinsamma i att man inte globalt verkar för fri abort. Och nu kongressens besked om att Amnesty från och med nu anser att avkriminalierad prostitution – där det även är helt i sin ordning att köpa sex – är rätt metod för att tillvarata mänskliga rättigheter.

Sedan förslaget blev känt 2014 har svenska Amnesty vridit sig som en mask på kroken. Efter betänketid tagit avstånd från den internationella linjen. Men samtidigt undvikit att ta ställning för eller emot den svenska sexköpslagen.

Frågan är komplex, menar svenska Amnesty. Det är till viss del riktigt. Sexköpslagen är inte nog för att skydda prostituerade, för att bryta stigmatisering och utanförskap, utan måste kombineras med sociala insatser.

Men att hantera utmaningen genom att vilja göra det lagligt…

Det är inget annat än kapitulation.

Amnesty är en organisation som ska verka för jämställdhet, för att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Men nu ska Amnesty samtidigt verka för att kvinnor ska ha rätt att sälja sina kroppar och att män ska ha rätt att köpa dem.

Det är uppenbar kollissionskurs.

Jämställdhet är en omöjlighet så länge prostitution existerar.

Amnesty försvarar nu sitt beslut: De som säljer sex vill kunna verka öppet för sin trygghets skull, laglig prostitution betyder inte att trafficking kommer att öka, organisationen lutar sig mot ”solid forskning” och ”konsultationer”, svenska sexköpslagen är diskriminerande och tvingar prostituerade till farliga risker.

Det är inte övertygande.

Amnesty har uppenbarligen påverkats av den begränsade krets ”sexarbetare” som propagerar för legalisering, men har glömt bort de miljoner kvinnor – och barn – som vill komma bort från prostitution, som har mer akuta problem än att bedriva lobbyism.

Sedan verkar Amnesty även ha glömt bort Tyskland, där det – drygt ett decennium efter legaliseringen – sker en miljon sexköp varje dag. Där har trafficking inte minskat, utan tvärtom ökat och blivit grövre.

Nu lägger Amnesty-medarbetare (ej från Sverige) upp bilder i sociala medier där de skålar i champagne, lyckliga över att ha muterat könshandel till mänsklig rättighet. Det är stötande. Och samtidigt, här i Sverige, befinner sig Amnesty i sin djupaste kris någonsin.