Almedalsveckan kan bli ett unikt forum för demokratiska möten, men idag är det svårt att se vem som är målgruppen och vem som tjänar på den. Sociala rörelser och föreningssverige har förblindats och åkt med av bara farten, många lägger mycket pengar på något som inte ger någon utdelning till medlemmarna.

Att journalister, politiker och näringslivsföreträdare skålar ifatt i Visbynatten har ingenting med demokrati att göra. Tvärtom kan det spä på misstron mot journalister och politiker när gränserna suddas ut. 

Men också nivån på seminarierna är häpnadsväckande låg, den som betalar vill ha utdelning och därför slutar det många gånger med att arrangören får det svar hen är ute efter.

Eftersom Almedalen också fått en allt tydligare elitstämpel har statsministern Stefan Löfven gjort en poäng av att inte åka hit i år. Även om det inte är första gången som en partiledare inte talar så är det ändå en viktig signal till regionen. Vad är syftet med veckan och vem är den till för? Ska det vara en kassako för kommunen eller ett demokratiskt forum?

Region Gotland och alla deltagare behöver ta sig en rejäl funderare.

Samtidigt är konflikterna kring arrangemanget knappast nya. Och elitanklagelserna är inte heller unika.

I takt med att resursstarka företag och lobbyister ökat sin närvaro har priserna på hotell, restaurang och resekostnader pressats uppåt. Idag är det ingen vanlig person som kan åka hit för privata pengar. Men inte heller inkomsterna under veckan hamnar alla gånger hos de gotlänningar som behöver pengarna mest. Istället är det bostadsinnehavarna i innerstan, som hyr ut sina flotta lägenheter med havsutsikt medan de själva åker till sina sommarhus utanför Visby, som tjänar pengar. Det är inget fel i det men känslan av att det är eliten som tjänar på politikerveckan finns även hos bofasta gotlänningarna. 

Visst, Region Gotland är inte omedveten om problemen, förra året fattade kommunfullmäktige nytt beslut om markhyran, genom att ta betalt per kvadratmeter istället för fasta priser för bestämda moduler, vill man uppmuntra de små arrangörerna. Även om det i realiteten har inneburit höjda avgifter för de största men även medelstora arrangörer finns det en vilja till förändring.

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, åkte till och med till politikerveckan i Järva för några veckor sedan för att lära något om hur den nya utmanaren arbetar.

”Här var det kolossalt mycket fokus på politik, på det som berör människan i samhället, lite back to the roots så som Almedalsveckan var de första 25 åren”, säger Stuhre till P4 Gotland.

Men det räcker inte. 

I början på 2000-talet startade några ungdomar på ön, med hjälp av andra rörelser, den så kallade Alternativveckan. Den arrangerades vid sidan om den vanliga veckan och fungerade både som en protesthandling och som folkbildning i frågor som de ansåg att partierna inte tog upp. Ungdomarna var kritiska till att Almedalen var den starkes röst, att de med mest pengar hade störst utrymme. 

Samtidigt fokuserade Alternativveckan på politiska frågor som partierna var sena med att synliggöra, eller inte ville prata om: globalisering och klass, social rättvisa, antirasism, feminism, bostäder, arbetsvillkor och miljö. 

Alternativa politikerveckan lades ner 2012 efter att arrangörerna beslutade sig för att det varken gjorde från eller till att stå vid sidan om, och ändå vara på plats på Gotland. Bättre att lägga sin energi på konkreta lokalpolitiska projekt runt om i landet var slutsatsen. 

Kanske upplevde Alternativveckan inte att den påverkade men arrangörerna har lämnat ett tomrum efter sig, idag är det knappt någon som ifrågasätter formerna och syftet med politikerveckan. Fokus ligger i huvudsak på nazistiska Nordiska motståndsrörelsens deltagande. Det är också ett tecken i tiden. Nazister har varit närvarande och studerat politikerveckan så länge jag kan minnas. Efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och deltagande i Almedalen har nazisterna stärkts och flyttat fram sina positioner, från gatan till finrummen. 

Nästa år, fyller Almedalsveckan 50 år. Det var 1968 när dåvarande utbildningsministern Olof Palme talade från ett lastbilsflak vid Kruttornet i Almedalen som det hela startade.

Sedan dess har det utvecklats till Sveriges största politiska mötesplats, på många sätt är den unik både för Sverige och övriga världen. Men om Almedalen ska kallas för demokratisk mötesplats måste den radikalt förändras och faktiskt bli en inkluderande arena för vanliga människor som inte vill kränga prylar.