Människor är olika från dag till dag, alla som har barn vet att ena dagen går uppvaknandet, påklädningen och frukosten hur bra som helst medan andra dagar är en kamp.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Reformen personlig assistens har under de senaste åren ständigt varit föremål för neddragningar. Regler tolkas hårdare och hårdare. Behov som är grundläggande blir snävare och snävare och ena behovet ska sjukvården stå för, andra ska personlig assistent stå för.

Historierna som vi alla kan läsa blir fler och fler där människor i desperation vädjar om hjälp. Vi har bland annat kunnat läsa om elvaåriga Wendela i Habo som behöver hjälp med andningen. Helt plötsligt kan hon sluta att andas men det klassas inte som grundläggande behov enligt regelverket om personlig assistens, även om utan denna hjälp finns inga behov alls. Nej, detta är sjukvårdens ansvarsområde. Och mitt i detta står en familj som får sitt liv slaget i spillror.

Den reform som för 23 år sedan äntligen såg allas lika värde som en viktig realitet och inte bara fina ord. Reformen som gav människor rätt till ett människovärdigt liv. Den är nu på väg att åter bara vara fina ord utan innehåll.

Nu kommer nästa slag mot reformen. En dom i Högsta förvaltningsrätten den 30 juni har föranlett Försäkringskassans generaldirektör att skriva ett brev till regeringen. Domen innebär att all väntetid och beredskap försvinner från assistent-timmarna. Assistens-tid för städning, handling och liknande kan komma att ersättas av hemtjänst.

I praktiken innebär det att den som behöver tillsyn nattetid för att den till exempel krampar ibland, och därför behöver akut hjälp, bara blir beviljad assistans-tid under den tid den krampar men inte i övrigt.

Vem kan ta ansvaret för att erbjuda en anställning under dessa villkor? Antagligen ingen, vilket innebär att när det gäller barn måste föräldrarna ta hela ansvaret. Andra måste ansöka om institutionsvård.

Detta är helt klart en fullständigt orimlig utveckling, det kommer att innebära att institutionsvården återigen måste byggas upp eftersom ingen kan klara det ansvaret själv. Har man dessutom flera barn, vars behov man också måste tillgodose, så står man inför en omänsklig situation. Att välja att lämna bort ett älskat barn till att uppfostras på en institution i stället för hemma bland nära och kära.

De som har växt upp under den tid som reformen har funnits har fått möjlighet att utvecklas till självständiga vuxna. De har kunnat delta i samhället och bidra utifrån sin egen förmåga. De ser nu hur tillvaron raseras.

Hur kan detta få ske i en tid när samhället är rikare än någonsin? Där finansministern och statsministern står och säger att svensk ekonomi går utmärkt.

Reformer för 40 miljarder läggs fram. Inte för att reformerna är oviktiga men ställer man dem mot möjligheten till ett värdigt liv och risken för att vi åter sätter människor på institutioner så borde det inte vara svårt att göra valet.

Flera partier har riktat kritik mot förändringarna. Men man lyckas inte höja sig över den politiska retoriken och göra gemensam sak för att sätta stopp för försämringarna och se till att återupprätta reformen. Vi borde alla gå ut på gator och torg och protestera. Ingen vet – i nästa sekund kan det vara du eller dina närmsta som behöver hjälpen.

Ett samhälle som inte kan skydda de medborgare med mest behov av stöd är ett samhälle där orden allas lika värde inte är något annat än ord.

Det finns ingen tid att vänta. Majoritet för att stoppa detta vansinne kan skapas. Beslut måste tas nu!