Om det är något möten lärt mig är att de sällan blir sådär enkla och raka som man tänkte sig. Det mesta vi vill göra är inte detsamma som det vi kommer att göra samtidigt som det positiva vi gör ofta överraskar oss själva.

Varje framgång blir en fråga i spegeln: Varför har vi inte gjort detta förut?

För snart 100 år sedan infördes rösträtt, organiseringsfrihet, religionsfrihet och åtta timmars arbetsdag i en intensiv period av folklig kamp, och jag undrar om de som upplevde det inte tänkte då och då att ”varför har vi inte haft det förut?”

Saker blir snabbt självklara, vi vänjer oss, och om jag berättar för dig att vi om bara elva år har ersatt all fossil energi på jorden (som alltså står för 80 procent av de där utsläppen som hotar allas framtid) så kommer du kanske inte tro mig, men om några år kommer du tänka att det där är självklart. Eftersom det är det så länge vi tycker att det är självklart.

Men om vi utgår ifrån att det är orealistiskt så är det självklart det i stället.

Jag vet inte hur många gånger jag hört bilintresserade förklara att detta med förbud av dieselbilar i städerna är helt ”orealistiskt”, och när det sedan händer så kommer det i stället vara självklart och kostnaderna läggas på de enskilda bilköparna som övergivna står där med Svarte Petter framför garaget.

Jag kommer fortfarande ihåg min första diskussion om elvägar i Sverige. Jag fick veta att det var långt in i framtiden, långt, långt borta, och man sa det fast jag visade bilder på 60-talets trådbussar som vänligt åkte runt i staden.

Igår träffade jag en lantbrukare som förklarade att robotar som plockar ogräs är jättelångt borta, men nu råkar de faktiskt redan finnas, och de kommer att introduceras i allt snabbare takt med att arbetskraften i jordbruket minskar i det USA där murar ska byggas.

Saker händer medan vi säger att de inte händer, och det där går ju åt andra hållet också. Sverige har aldrig varit så rikt som nu, förmögenheten är över två miljoner per invånare. Hade en gammal sosse fått höra den siffran på 60-talet hade han nog trott att reformismens drömsamhälle var nära. Men sanningen är att de där miljonerna är mer extremt koncentrerade på några få så att vi på mannaminne inte haft så stora skillnader mellan rik och fattig som nu i Sverige.

Men allt går att ändra. Låt oss ta skattefrågan. Av någon obegriplig anledning (när vi alla erkänt att det är obegripligt) så beskattar vi i Sverige de goda sakerna högt, medan de dåliga sakerna får skattesänkningar hela tiden. Naturskyddsföreningens uträkning visar att vi ger 30 miljarder i skattesubventioner och andra stöd till mer fossil energi i Sverige medan vi satsar tre miljarder på förnybart. Vi skattesubventionerar domedagen mer än lösningen.

Det där är en märklig princip som återkommer i politiken.

Så fort något gott och rent skapas – säg när de första ekofrukterna odlades utan gifter och förstörelse – då var det självklart att dessa inte skulle ha skattesubventioner medan de odlingar som jobbar med handelsgödsel fick det. Fast det borde vara tvärtom.

Kärnkraften fick förra året skattesänkningar medan alla elkunder nu får betala mer i skatt (energicertifikat) de kommande åren för att ren el ska skapas. Borde det inte vara tvärtom? Borde inte ren el vara billigare än smutsig?

Allt gott och rent som räddar framtiden för oss borde ju vara billigare än det som förstör, inte sant?

En ekotallrik bör skattesubventioneras och den smutsiga, palmoljeindränkta tallriken bör kosta extra i skatt så att det goda kan subventioneras.

Den smutsiga bilen ska betala så att den rena trafiken blir billigare för konsumenten. Rent logiskt borde cyklister få betalt för att de trampar i staden (och gör luften renare för alla) medan alla smutsiga bilar bör betala. Inte sant? Och självklart vill vi att de hus som byggs klimatrent ska få vara billigare än de som förstör och skapar utsläpp med betong för alla andra.

Det här är ju rätt enkelt och självklart.

Liksom att den rike bör betala så att även den fattige får en pension att leva på.

Resan ner till Malmö kostar 1 000 kronor med SJ medan flyget erbjuder sin förstörelse för några hundralappar. Fast alla vet att det borde vara tvärtom fortsätter i stället kommuner och stat att subventionera flyget, och regeringen ställer hårda avkastningskrav på tåget. Varför i all världen då?

Jag har inget emot flygskatt, men vore det inte enklare att göra den resan billigare i stället för ett litet påslag på den smutsiga?

Jo, vi vet svaret. Jag kallar den här valturnén för HOPPET, och det är för att jag vet att så fort vi tänker efter blir det självklara också självklart, och vi kan koncentrera oss på hur vi smartast gör det rätta i stället för att sucka över hur svårt det är.

Det är inte svårt att rädda världen.

Det är inte ens jobbigt eller dyrt.

Man måste bara börja med att inse att det är självklart.

Vi ses!