BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag är ideologiskt grön och har som så många andra i den fåran varit starkt kritisk mot EU:s inriktning och prioriteringar. Samtidigt accepterade jag, som klimataktivist, Maria Wetterstrands ställningstagande för EU med argumentet att det är den enda etablerade politiska arenan för stora internationella beslut om snara utsläppsminskningar vi har just nu. 

Då var läget ändå ett, jämfört med i dag, relativt enigt EU, Storbritannien var med och Obama gjorde sitt bästa med sina motsträviga landsmän i kongressen. Allt gick för långsamt och vi var frustrerade, men det fanns i alla fall en teoretisk chans till action i den internationella klimatpolitiken. 

Nu har Brexit hänt, mardrömsmannen i staterna har hänt, och i Frankrike blev det en superliberal som vill ha ett mer överstatligt och utbyggt EU inte minst finanspolitiskt, och som inte direkt har klimatet som hjärtefråga nummer ett. (Pausar här för att titta på lite goda nyheter som att Boko Haram släppt 80 flickor och några klipp med sengångare.) 

Vem har tid att rädda klimatet – det vill säga våra samhällen och jordens levande arter – när vi har fullt upp med att ha panik över att fascister och högerextrema nationalister väller fram överallt med sin kladdiga politik? 

Det verkar som att högervågen är det enda som dominerar nyheter, prat och analyser. Begripligt på ett sätt, eftersom det är avskyvärt. Men minskar det av att vi sitter och är reaktiva, förfärade och förbluffade? Jag tror inte det.  

Den stora lättnaden för mig personligen, men också den stora utmaningen rent pedagogiskt och psykologiskt i detta, är att jag tror att vi inte nödvändigtvis behöver lösa de två problemen klimat och högervåg på olika sätt samtidigt. Det behöver inte bli antingen eller. Om allt fokus vänds mot att tvärstoppa klimatförändringen, och detta verkligen blir som en mobilisering av samma omfattning som i nationella nödlägen – vilket det ju är – så skulle det också kunna bli en hjälp att skifta perspektivet från tankar om nationalism och separation. 

Jag har svårt att se hur någon som har förstått allvaret i den fruktansvärt akuta klimatkrisen, och dess tillhörande enorma konsekvenser för samhällenas ekosystem och ekonomi, skulle bry sig så otroligt mycket om nationalism sedan. Även de som inte har tillräckliga kunskaper för att förstå att värdesätta ekosystemen i sig, kan förstå vidden i de 800 biljoner det uppskattas komma att kosta finanssystemet bara om Arktis smälter. Har man väl zoomat ut sitt perspektiv och förstått att vi är ett levande jordklot i rymden, och att vi håller på att fullständigt förstöra våra levnadsvillkor på det, så är det svårt att zooma tillbaka igen. 

Min lösning på högervågen och dess allsköns politiska dumheter är: ta er an den ändå största, viktigaste och mest akuta uppgiften! Vänd allt fokus mot klimatet, gör allt för att ställa om till nollutsläpp och samtidigt kraftigt ökat upptag av koldioxid ur atmosfären. Gör det som en krigsmobilisering, ransonera om nödvändigt, använd starka ekonomiska styrmedel. Allt i politiken ska handla om det! Alla debatter ska utgå från det! Alla frågor som ställs av journalister, alla demonstrationer, alla arga utfall på sociala medier. Annat är också viktigt – men det är inte LIKA viktigt. Allt ljus på klimatomställningen. När, när, när? Nu, nu, nu!