Det var väl applåderna då. 

För nu är det avtalsrörelse igen och villkor och löner ska förhandlas för miljontals arbetande människor i Sverige. Det fullständigt odramatiska och föga överraskande budet från näringslivet: nära noll. Håll igen. Det är samma melodi i pandemitider, inflation, pressade under extremsommarvärme, genom snöstormar och i slask. Näringslivet driver inga lönerörelser, det driver lönestiltje. Ansvar eller intresse för att arbetskraften ska kunna leva på sina löner har aldrig kommit och kommer aldrig komma därifrån. 

Problemet är att det i dagens läge inte verkar komma från andra sidan heller. När industrifacken hade överlagt klart och presenterade sitt motbud gick luften ur lite. Budet från industrin med det så kallade ”märket”: 4,4 procent på ett år. Men det är innan förhandling, vilket inte gör det långsökt att tänka sig att det landar på runt tre procent när bläcket ska sättas på pappret. 

Nu, precis som det lät i förra omgången avtalsrörelse, är det svåra tider och allra svårast är det för företagen. Alltså gäller det för arbetare att hålla igen och inte kräva för mycket. Det är tydligt att Sveriges industrifack har låtit sig skrämmas av alarmerande rop från motpartens håll.

I början av december ska LO:s 14 förbund göra upp frågan om samordning i kommande avtalsarbete och att underkasta sig märket tillika löneglastaket från industrin. 13 av förbunden har redan deklarerat att de ställer upp. I en, i LO-toppsmått mätt, väldigt rak krönika i Tidningen Transportarbetaren gjorde Transportarbetareförbundets ordförande Tommy Wreeth i veckan helt tvärtom:

”Jag hoppas fortfarande på att fler förbund än Transport säger nej till samordningen. Att knäcka ett satt industrimärke är så klart oerhört mycket svårare att göra på egen hand, än i sällskap av några fler LO-förbund som tar kampen för sina medlemmar på samma sätt som vi gör”, skriver Wreeth, och fortsätter med ett konstaterande och ett löfte:

”Svenska arbetare är trötta på att ta ansvar när inte staten och näringslivet gör det. Den här gången ska vi ha vår del av kakan och lite till.”

Självklart är det fullt möjligt att kräva mer än de väldigt blygsamma strax över fyra procenten. Det har gjorts flera gånger, i samma nutid och samma ansträngda omvärldsläge, i andra länder runt Sverige. 

Efter pandemins mest lamslående period fick arbetare stå tillbaka i löneutveckling i sju månader när näringslivet fick igenom en prolongering: de månader som hela avtalsrörelsen blev försenad på grund av pandemin behövde aldrig betalas. Sju månaders löneökningar blev bara, i praktiken, applåder.

Det sägs att man inte ska stirra sig blind på inflationen, underförstått att pengarna i plånboken väl ändå blir värda lite mer sedan när läget är ett annat. Här har den arbetande befolkningen stått tillbaka medan företagen fått bidrag och stöd, krisavtal och statliga garantier medan de kunnat blocka ut bonusar och aktievinster. Varje gång det ska förhandlas tänds hoppet: Men arbetare i Sverige har ingen lönerörelse. Själva begreppet rörelse kan givetvis indikera riktning såväl framåt som bakåt, men här står man still och plånböckerna för vanligt folk gapar tomma. Allt har blivit dyrare. Utom arbetskraften – den som får allt att gå runt.

Om det ändå fanns någon som kunde tala för arbetarna. Kämpa för deras löner. Höja priset på det ovärderliga arbetet.

Krisvintern

Missa inte serien om vem som borde stå för ökade kostnader. Läs här.