Men självklart inte genom att vara passiva inför den förstörelse av trygghetssystem, offentlig vård och omsorg och skolan som pågår.

Vi behöver faktiskt inte välja.

Vi slåss för frihet och jämlikhet och i de orden finns allt som traditionellt kallas klassfrågor men också allt det som ibland slarvigt avfärdas som ”identitetspolitik”.

Människor är nämligen inte apparater, vi är inte budgetmaskiner, vi är känslor och när någon behandlar en medmänniska illa, nedsättande, hatiskt, så är det en lika viktig fråga för att forma framtiden som trafikbudgeten.

Om vi inte klarar av att svara och stoppa den fascistiska hatpolitiken kommer vi heller aldrig kunna forma en annan ekonomi som utmanar enprocentsamhället.

För det är inte så att den rika procenten kan behålla sin makt eftersom vi diskuterar fel frågor.

Den makten är konserverad i systemet för att vi inte utmanar det på alla nivåer.

Det omoraliska i att rika förstör ekonomin för oss alla är ett lika viktigt argument som det rent ekonomiska grundargumentet att deras ekonomi är ineffektiv och förstör värden för hela samhället.

Det är viktigt att vara ärlig här och se vad spegelbilden visar. Att vänsterkrafter inte styr samhället med goda förslag om jämlikhet handlar inte om att man diskuterat ”fel frågor”, det handlar om att både S, V och de stora facken stött en ekonomisk politik som slagit sönder välfärdssamhället.

Det är inte de borgerliga som förvaltat nyliberalismen i 40 år, den skulden ligger lika fast på de budgetar och ekonomi som S, V och även MP varit ansvariga för.

Det är S som drivit på för budgetsystem som svälter kommunerna, det är MP som accepterat att ”statskuldsbetalning” ska gå före offentliga klimatinvesteringar och att facken är på defensiven handlar inte om att klasskampen blivit omodern utan om att man själv drivit en ekonomisk politik där lönerna inte styrs av kamp mellan vinst och lön utan utifrån borgerliga nationalekonomiska teorier om ”utrymme”.

Debatten kring det vi trodde var självklart (att en invandrare som använder yttrandefriheten för att protestera mot en diktatur, inte ska hotas av utvisning till exempel) blir lika viktig att vinna som berättelsen om personaltäthet på äldreomsorg och arbetlivets behov av fyra dagars arbetsvecka.

Allt handlar om den frihet vi kan skapa och försvara, det är inte antingen eller, det är alltid både och.

Mycket tyder dessutom på att det här blir allt lättare att göra.

Högern har nämligen förstört ett av de starkaste instrumenten de haft för att förstöra en politisk diskussion. Sociala medier är så fyllda av dynga att det blir allt svårare att få det att fungera. Desinformation fungerar bara till den grupp som redan är förstörd av den.

Det som av liberala opinionsbildare kallas det ”demokratiska samtalet” är på många sätt ett missförstånd som bygger på att man tillhör en krets, det är inte samhället som helhet som varit inne i samtalet, det är de som haft ordet i sin makt.

Men tittar vi historiskt på hur motståndsrörelser och nya politiska projekt skapas, så är det inte genom ett ”offentligt samtal” det är genom att man samlar ett motstånd utifrån gemensamma drömmar, visioner och försvar. Man bygger inte en rörelse via samtal med motståndaren, man bygger rörelsen genom att nå och samla de som redan till viss del är med.

Den knäppa konservativa rörelsen i USA är inte skapad genom debatt med de ägande liberalerna, den är skapad genom att strunta i dem och bara köra på den egna berättelsen.

Att få S-ledningen att läsa sin Wigforss istället för Friedmans efterföljare, kräver att en vänsterrörelse redan gjort det och dessutom börjat göra, inte bara analysera vad som borde göras.

De sociala rörelsernas makt, som blir vida större än partierna, växer när man kombinerar att lokalt göra saker, med vågade drömmar om en frihet långt större än dagens räddhågsna samhälle.

Att lägga kraft på hur diskussionen ”borde vara” är meningslöst, lägg den tid du har på att prata och göra saker tillsammans med de som delar din dröm om frihet.

Jag vet att jag är en udda röst i så måtto att jag är så positiv.

Det jag ser är inte ett samhälle som havererar, det jag ser är en borgerlighet som havererar och inte ens klarar av att sköta administrationen av samhället utan att tåg spårar ur och fastighetssystemet krisas sönder.

En ny bred vänster handlar inte om att välja frågor utifrån teorier om vad som borde diskuteras.

Det handlar om att göra allt samtidigt och gemensamt försvara varandra.

Rädslan för förstörelsen botar vi med den kraft vi har när vi agerar tillsammans.