Tillsammans sitter vi och pratar om frustrationen som vi alla upplever. Frustrationen av att Vårberg utmålas som random scen i tv-serien The Wire av medier som glatt hoppat på stigmatiseringståget. Vi pratar om ilskan över att man försöker få det att låta som att en massa 8-åringar springer runt i centrum med knark i fickorna tillsammans med godiset som man säger att de fått som betalning. Igår kom det dock ut att det inte fanns någon 8-åring som tagits fast med knark. Närpolischefen Jonny Petersson förklarar i ETC att han blivit felciterad, trots att journalister har ljudupptagning där han just säger att de träffat på barn som sålt droger. Men en icke-existerande 8-åring verkar ändå kunna användas som argument för 25 extra poliser i området.

Ursäkta mig, men min erfarenhet tvingar mig att ställa mig en bit ifrån hyllningskören som välkomnar polisen med öppna armar.

Jag har jobbat som ungdomsarbetare i 13 år i förorter som Vårberg. Jag har sett tillfälliga polisinsatser med flashiga namn som kommit och gått. Och jag har inte sett någon förbättring. Liknande massiva polisinsatser har gjorts i miljonprogramsområden med stor social problematik runtom i Sverige. Inte heller där har man förändrat situationen i grunden.

Därför bestämde jag träff med ungdomen och fritidsledaren. För att vi tillsammans skulle prata om vad denna polisinsats med 25 nya poliser kan få för resultat. Fler gripanden? Ja. Ett klassiskt drag där man riktar all energi mot symptomen för att slippa ta tag i sjukdomen. Där man vill visa upp intetsägande statistik som ska ge sken av en falsk trygghet i området. Trots att problemen kvarstår.

Ett lika klassiskt resultat av detta blir att mer eller mindre alla ungdomar som rör sig i det offentliga rummet blir måltavlor för denna insats. Och de får bara ta det, för den stora sakens skull. De ska bara acceptera att bli visiterade i tid och otid, att artigt svara på frågan ”Har du rökt brass idag?” när de står i kiosken för att köpa tuggummi. De får bara tolerera att få frågan ”Har ni kastat sten idag då?” när de står utanför centrum med sina vänner. Man ska helt enkelt tycka att det är helt okej att som 14-åring hållas fast av polisen för att man inte har legitimation på sig. Inte för att man är misstänkt för någonting, men för att man inte kan bevisa vem man är.

Jag kan inte förstå varför vi ständigt prioriterar dessa satsningar när vi vet vad det får för resultat istället för att fokusera på långsiktiga lösningar, att ge ett alternativ till drogförsäljning. Att exempelvis satsa på att förmedla jobb, hjälpa till med läxor, erbjuda ungdomarna ett sammanhang.

För några veckor sedan var jag på ett seminarium hos Ungdomsstyrelsen där man diskuterade deras rapport Unga och våld – en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter. Där pratade Susanne Zander om att ungdomar som straffats för brott har svårare att komma ut på arbetsmarknaden, men att ungdomar som inte har arbete har större benägenhet att begå brott. Och med det så skapar vi en samhällskostnad som inte hade behövt bli till, bara vi lagt in förebyggande insatser. Varje ungdomsgripande som polisen då skryter om blir en framtida kostnad. En person som kommer ännu längre ut i det utanförskapet som hen redan befinner sig i.

Hon berättade även om en högstadieskola i Järva, Stockholm där 40 procent av eleverna gått ut med ofullständiga betyg. En i publiken frågar om de övriga 60 procenten, vad fick dom att fortsätta? Susanne svarar att en stor faktor är att ungdomarna hade en vuxen person i sin omgivning som pushade dem. En som inte var en förälder. Kanske en lärare, en fritidsledare, en tränare.

Polisen och deras hyllningskör måste inse sina begränsningar. Deras uppgift är att hantera kriminalitet, inte att gå till botten med dess orsaker. Där är vi experter. Ändå är det nästan aldrig vi – jobbcoacherna, fältassistenterna, fritidsledarna, lärarna och specialpedagogerna – som får bidrag till extrasatsningar. Istället har vi jobbcoacher som vittnar om minskade resurser och en fruktan om att man vill sälja ut delar av Arbetsförmedlingen. Fritidsgårdar som får trolla med knäna med det lilla de har. Och lärare vars ”duktiga elever” väljer andra skolor och de får göra sitt bästa för att räcka till åt de elever som behöver extra stöd. Och specialpedagogerna som lyser med sin frånvaro.

När vattenpipan börjar tappa smak och vi ska göra oss redo för att gå säger ungdomen ”Vet du, i slutändan grundar sig allt i ett utanförskap. Folk känner sig utanför.” Och här sitter han. En kille på 19 år som analyserat hela problematiken och sammanfattat det i en enda mening. Något som varken politiker, tjänstemän eller poliser kunnat göra.

Vad ungdomarna i Vårberg behöver är en väg ut från utanförskapet, inte en knuff längre in i det. Det har aldrig hänt, och kommer aldrig hända att man kan lösa sociala problem med polisiära åtgärder. Och ju förr vi inser det desto snabbare kan vi lägga resurser på det som faktiskt fungerar. Det vill säga om Sverige ens har ett intresse av att se en förbättring i dessa områden.