Efter koranbränningarna har Sverige hamnat i fokus bland flera länder i Mellanöstern. Nu senast är det Irak som regerat starkt efter att en irakier bränt koranen utanför den irakiska ambassaden i Stockholm.  

Först kom reaktionen på gatan i Bagdad när demonstranter tog sig in på den svenska ambassaden.

Sedan reagerade den irakiska regeringen med att skicka ut den svenska ambassadören och även kalla hem sin personal i Sverige.

Men de kraftiga reaktionerna i Irak har i grunden väldigt lite med Sverige att göra och mer med irakisk inrikespolitik. Anledningen är att allt går åt helvete i Irak. Det tog parlamentet ett år efter valet 2021 att bilda regering, det råder enorma våldsamma konflikter mellan shia-grupper och den populistiske Muqtada al-Sadr ser sin chans att bli den självklara ledaren. Men inte genom att åberopa reformer som irakierna längtar efter – utan genom kulturkriget. Här kommer Sverige in i bilden.

Det pågår ett globalt kulturkrig där reaktionära aktörer, i länder från USA till Irak, vill att det ska se ut som att det på ena sidan finns de som värnar kärnfamiljen, religionen och en sammanhållen stat. På andra sidan en värld som skändar religion och skapar kaos genom att indoktrinera barn i hbtq-frågor. Och i Sverige stjäl staten barn för att indoktrinera dem i ”västerländska värderingar”, enligt konspirationsteorin i kulturkriget.

På samma gång har Sverige blivit symbolen och platsen för det globala kulturkriget i samband med Nato-ansökan.

Det går inte att komma ifrån att propagandan mot Sverige ökat kraftigt efter kriget mot Ukraina. Och nu lever kornabränningarna – och konflikterna i kölvattnet av aktionerna – sina egna liv.  

Att shia-grupper är i konflikt med varandra går tillbaka till diktatorn Saddam Hussein som förtryckte dem. År 1999 mördade Hussein Muqtada al-Sadrs pappa efter att denne öppet kritiserat diktatorn. Dessutom drar Iran i en del irakiska shiagrupper medan andra är strängt emot Tehrans inblandning i irakisk politik.

Ett tag såg det dock ut som att reformer stod i centrum av politiken i Irak. Hundratusentals irakier, unga som gamla, gick ut i demonstrationer under 2019 på Tahrirtorget i Bagdad med krav på förbättringar. Men i stället svarade staten med våld och många tappade hoppet. Det märktes på valresultatet, endast 40 procent röstade i senaste valet. 

Situationen i landet är på botten. Trots att Irak är femte oljerikaste landet i världen saknar medborgarna de mest basala saker, som tillgång till el och rent vatten. Korruptionen är utbredd och säkerheten nästan obefintlig. 

Dessa saker är värda att ta i beaktande och Sveriges respons ska vara att hålla huvudet kallt. Dessutom är det viktigt att påminna om att reaktionerna mot koranbränningarna knappast representerar alla irakier.

Men samtidigt är det viktigt att inte heller hamna i fällan där vi blundar för vad handlingen i sig betyder, att bränna koranen är ju en våldsam och hatisk aktion. Att bränna böcker har ytterst lite med yttrandefrihet eller religionskritik att göra. Speciellt med tanke på hur de utövats där man utgått från maximal provokation och att såra.

Som flera religionsexperter har lyft i debatten gör den svenska regeringen och andra aktörer klokt i att inte heller tystna. Istället är rådet att öka dialogen med de muslimska samfunden i Sverige för att få draghjälp i att nyansera bilden av vad som har hänt och därmed motverka propagandan.