Vi går från framtid till dåtid.

Det vi gjort dessa månader, i de flesta länder, är en begränsad satsning där den förstörda sjukvården återställts till viss del i de rika länderna. Och en megastor satsning på att hålla finansmarknader, storbolag och kapitalägare lugna trots stängning av samhället.

Minskad kommers och minskade transporter blev ökade offentliga stöd till ägare.

Jag får en uträkning om att 90 procent av coronamiljarderna hittills gått till de två procenten rikaste i samhället, det här är dock en beräkning som inte går att bevisa förrän om något år även om den är trolig med tanke på miljarderna till finansmarknaderna.

Men det som går att diskutera är det som nu inte kommer.

Det blir inte en massiv arbetslöshetsutbildning till de som kommer förlora jobben i effektiviseringsvågorna som företag gör för att snabbt piska fram nya vinstnivåer.

Det blir inte ökad jämlikhet mellan den mest utsatta och den genomsnittliga medborgaren genom medborgarlön, hur vältaligt än påven föreslår det.

Det blir inte en stor klimatomställning, åtminstone inte någon som politiker tar beslut om, för prioriteten att få igång samhället som det var för några månader sedan, kommer alltid komma före att göra om samhället såsom krisen visat är möjligt. De kommer försöka investera i fler flygplatser och landningsbanor igen (Sverige). De kommer starsatsa på nya oljefält (Norge). De kommer ge stora ökande subventioner till ohållbart jordbruk (EU) och de kommer öka avverkningen av skog i Norden och Sydamerika för skog är en råvara som ger snabba vinster.

Framtiden kommer återigen försvinna en bit bort, alla de miljoner människor som plötsligt fick uppleva att man kunde se himlen igen i världens storstäder, den bruna slöjan försvann, kommer få vända blicken nedåt igen och sätta sig i dieselbilen för att det finns inget alternativ utbyggt och man måste ju komma fram.

M och S kommer försöka bli överens om att bygga den nya motorvägen öster om Stockholm, bra för jobben, bra för alla gallerilador som byggts runt staden.

SD och KD kommer föreslå ny kärnkraft, dock inte i Sölvesborg.

Framtiden blir återigen igår.

Nej, det finns ingen anledning att bli överraskad. Vi har levt i en undantagssituation som beror på att världens stater inte vågat annat, kalkylen i form av panik i samhället och därmed förlorad makt slog under några månader över till de svagas fördel. Minskad spridning för att få igång sjukvård åtminstone för medelklassen (de rika har alltid tillgång till bästa möjliga vård) har gjort att farmor och morfar tillfälligt skyddats genom att alla fått begränsa sin frihet. De riktigt gamla och multisjuka offrade vi dock på privatiseringens altare.

När det nu blir slut på försiktigheten går vi in i ett nytt samhälle där en femtedel av befolkningen i väntan på vaccin kommer tvingas leva i ständig oro och isolering medan fyra av fem gör som vanligt.

Enligt en sammanställning i The Economist är covid-19 den största dödsorsaken på jorden nu så det som beslutas i land efter land är inte medicinskt motiverat utan ekonomiskt.

Det är en kalkyl där äldre och riskgrupper vägs mot alla andra, vi kommer troligen ha några miljoner som dör i pandemin detta år globalt, ett slagfält med döda även om vi ser döden i sängar och inte i skyttegravar.

Ja, jag skriver vi, jag tillhör riskgruppen liksom alla andra som kämpar med en cancersjukdom och försöker behålla sitt immunförsvar. (Jag mår bra vill jag lägga till för de som kanske blir oroade.)

Och prenumeranter på Dagens ETC – liksom på de flesta dagstidningar – är äldre, vi kommer privat kämpa med covid-19 långt efter att nyhetsrubrikerna försvunnit och ärligt talat, tanken att dagens unga i åratal skulle leva i självvald isolering för att skydda oss äldre är inte realistisk.

Dessutom, kampen måste få fortsätta för annars blir framtiden inte av alls.

Det är rätt att göra uppror och det är nödvändigt. Det är inte fina tal som ändrar världen, det är (vilket Kajsa Ekis Ekman förklarade i söndagens ledare i Dagens ETC) när tillräckligt många gör det för dyrt för de med makt att fortsätta som förut. Black lives matter handlar om att göra kostnaden för diskriminering orimligt hög för de med makt. Precis som fackets uppgift är att göra förstörelsen av las omöjlig genom massaktioner. All förändring bygger nämligen på detta jobbiga, man måste vara många, väldigt många.

Ska unga få hjälp att rädda klimatet så måste det få vara fler än någonsin på gatorna. Bara om många agerar stoppas Preem. Bara när tusentals gör inrikesflyget omöjligt med sittstrejker i gaten ändras det. Bara civil olydnad kan tvinga fram omställning.

Inga tal från makthavare, hur fina talskrivare de än har, kommer lösa det viktiga. Tvärtom, ju mer och finare tal, desto mindre kommer göras. Talen skyler mest att man inget gör.

Två saker kan rädda framtiden. Den första, det faktum att smutsig energi är dyrare än ren. Att växande skog är lönsammare än nedtagen. Att räddad matjord är lönsammare än EU:s alla jordbrukspaket. Men det räcker inte. Den andra, att vi lever i en tid där miljoner lärt sig att inte lita på löften uppifrån.

Man måste agera.

Ja, den individuella solidariteten verkade ha en gräns på tre månader. Nu går vi in i ett samhälle med ett virus som skär mellan generationerna. Men de som tror att samhället går tillbaka till den lönsamma förstörelsen, har inte förstått vad som skett.

Miljoner har sett framtiden på himlen, i städerna, i en renare värld.

Försök inte stoppa dem.