Kanske för att uppvärmningen som hotar allt inte ens fanns med bland väljarnas tio mest prioriterade frågor, enligt SVT:s Valu.

Eller för att fler svenskar valde Kristdemokraterna än Miljöpartiet. Visst har det gröna partiet begått grova misstag, men… mindre än det konservativa partiet med klimatpolitik som kvalificerar sig någonstans mellan undermålig och patetisk!?

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Förbluffande många agerar i konflikt med kommande generationer. Det handlar om drygt 40 procent, för varje röst på Kristdemokraterna eller Moderaterna eller Sverigedemokraterna är en röst mot vettig klimatpolitik.

När dessa väljare promenerade till urnorna hade mänskligheten just passerat ännu en gräns av det slag som tar oss allt längre från vad som är hanterbart.

Klockan nio på morgonen förlorade vi möjligheten att begränsa uppvärmningen till under 1,5 grader. Detta enligt institutet MCC. Och vi närmar oss nästa gräns, den för två grader. I värsta fall dundrar vår civilisation förbi den redan om åtta år, annars om ett par decennier.

Ingenting tyder på att det kommer att undvikas, sett till de avgörande besluten som kommer från stater och näringsliv.

Nej, det här fungerar inte.

Krisen fördjupas istället för att bekämpas. Samtidigt som den dessutom ignoreras, tystas ned, bagatelliseras. Ledande makthavare konsumerar rimligen medier som vi andra. Det kan inte ha undgått dem att polerna hettas upp. Eller att isarna smälter. Eller att skogarna brinner. Eller att tundran tinar. Eller att extremvädren blir vanligare. Eller att haven försuras. Eller att människor  tvingas på flykt. Ändå denna förnekelse. Inte i betydelsen att vägra acceptera fakta, att det är vi som ligger bakom globala störningar i planetens centrala funktioner, men i betydelsen att vägra låta kunskap genomsyra varje beslut, eller – tyvärr – några beslut.

När ett kompakt, kvävande ointresse sipprar nedåt är det förståeligt att väljare förtränger klimatkrisen.

”Det går väldigt starkt i svensk ekonomi”, sa finansminister Magdalena Andersson nyligen på Harpsund.

Tillväxten är god.

Därför är också utsikterna ljusa.

Låter det vettigt?

För dig som fruktar vad 1,5 grader kommer att betyda – och vi märker ju vad en grad varmare ger för konsekvenser – är det spritt språngande, att hon inte verkar se mörkret som tornar upp sig mot alla vetenskapligt förankrade horisonter. Men det handlar om perspektiv. Du utgår från klimat. Andersson utgår från nationalekonomi, detta lagom vetenskapligt styrda fält, laddat med sina egna besvärjelser – kurvor, modeller, samband – som bekräftar att handelshögskolorna påminner om Hogwarts. Välj ditt hus, Keynes eller Friedman. Ta en trollstav. Sprid din magi till stackars mugglare.

Andersson har ju rätt. Sveriges tillväxt är god. Men bara om den anges utan hänsyn till klimatkrisen, det vill säga hur mycket Sveriges produktion av varor och tjänster har ökat, oavsett vad effekten blivit vad gäller resursförbrukning.

Lite som att sträva efter att snabbt maxa muskelmassa utan att samtidigt notera om du injicerar steroider och drabbas av förstorat hjärta.

Dagens mått för tillväxt är värdelöst.

Ett stort problem har varit att tillväxtens kritiker varit erbarmligt tråkiga. För att du vill rädda klimatet betyder det inte att du vill uppgå i något slags konstruerad bygemenskap tillsammans med andra upplysta som går off grid och låter resten av världen klara sig bäst den vill. Ja, kritikerna – aktivisterna mer än akademikerna – har ofta dragit mot det bakåtsträvande, elitistiska. En pionjärstyrka som struntar i om någon annan följer efter, som har lösningar för fåtalet men inte miljarderna.

Tack, behåll er grynost.

Det är verkligen inte min gröna revolution.

Möjligen kommer den istället ur en nödvändig uppdatering av vad tillväxt ska vara och, i synnerhet, ska omfatta. Behöver vi ens tillväxt för att förbättra våra samhällen, för att klimatsäkra vår framtid?

Plötsligt händer det saker. Efter decennier av puttrande diskussion verkar alla – nåja, fler än tidigare – kräva ett nytt mått, mer lämpligt för en ansvarstagande omställningsekonomi.

Där finns radikaler, som givet förutsättningarna egentligen är både sansade och måttfulla, men eftersom debatten trots allt släpar efter verkligheten… Läs gärna George Monbiots senaste text i Dagens ETC om vad vi behöver göra för att först bromsa och sedan vända:

”Det innebär en kamp mot företagsmakt, en förändring av politiska utfall och en utmaning av det tillväxtbaserade, världskonsumerande system som vi kallar kapitalism.”

Zapf!

Ögonblicklig kortslutning. Näringslivet avfärdar Monbiot, Naomi Klein och andra som extremister. Det är heller inte många riksdagsledamöter som fullt ut är beredda att anta denna utmaning (även om regeringen uppger sig verka för att ”att tillväxten skapas på ett sätt som är socialt och ekologiskt hållbart och fördelas rättvist”).

Men när minst lika skarp kritik kommer från 238 forskare som i The Guardian kräver att EU och medlemsländerna ersätter dagens planetfientliga mått för tillväxt med ett nytt, som väger in mänsklig och ekologisk hållbarhet, som fokuserar mer på fördelning än på expansion. De ser hur regeringar jagar tillväxt:

”Just nu är svaret att försöka öka tillväxten genom att driva upp skulder, ta bort miljöregler, utöka arbetstiden och minska sociala skydd. Denna aggressiva strävan efter tillväxt till varje pris delar samhället, skapar ekonomisk instabilitet och underminerar demokratin.”

Eller när Foreign Policy – som absolut ingen kan hävda är en radikal tidskrift – slår fast att tillväxt helt enkelt inte kan vara grön. För varje ytterligare procent följer ökad resursförbrukning. Slutsatsen dras utifrån tunga studier som anger resultatet av så kallad grön tillväxt – där bland koldioxidutläpp skulle beskattas mycket hårdare – till att vi år 2050 skulle förbruka mellan 93 och 132 miljarder ton resurser (fossila bränslen, skog, fisk, mineraler med mera) trots att allt över 50 miljarder ton anses vara för mycket.

Eller när en kommande FN-rapport konstaterar att evig tillväxt som förhärskande målsättning kommer att leda oss rakt in i fördärvet.

Väldigt svårt att vifta bort som grönt flum eller vänsterfantasier.

Det öppnar för en bokstavligen livsviktig debatt.

Hur skulle världen se ut om vi överger tillväxtmålet – och därmed ett destruktivt ekonomiskt system – till förmån för alternativ som motsvarar våra behov och utmaningar?

Vi vet redan vad som händer om vi inte gör det.